Skierg 5000m

Jag slog mitt rekord på 5000 m skierg igår. Med knappt fem sekunder, men ändå.

Displayen visar sluttid (19:55.4), tid per 500m för varje kilometer samt, längst till höger, drag per minut

Den gamla tiden var från knappt ett år sedan och det minns jag som det överjävligaste jag gjort i det avseendet att jag fått pressa mig hårdast. Det här var inte heller direkt någon söndagspromenad, men klart mindre påfrestande än senast. Utan de rätt obekväma standardhantagen (som jag hade igår men inte på min egen hemma) hade det gått ännu lättare.

Farten betyder att jag genererar ca 205 watt enligt den här ganska bekväma kalkylatorn (som fungerar lika bra för Concepts roddmaskiner som stakmaskiner eftersom själva fläkttrumman, som ger motståndet, har samma konstruktion). Det sägs att Johan Olsson dragit 5000 m på 17:28. Det kan tyckas som att jag inte är så förfärligt långt efter, men hans tid innebär en effekt på 304 watt, och han väger inte ens 70 kg (när jag ställer mig på vågen visar den runt 80), så omsatt till fart på skidor, där motståndet inte är kubiskt utan snarare kvadratiskt i hastigheten, och där man måste förflytta sin egen vikt, blir det en ruskig skillnad.

Hur kommer det sig då att det blir kubiskt motstånd på skiergen och bara kvadratiskt när man åker skidor på riktigt? Båda är ju baserade på luftmotstånd (och i skidfallet även glidmotstånd mot snön, men det är också kvadratiskt). Jo, skiergen fungerar som ett vindkraftverk, fast baklänges. Man kan se det som att på skiergen genererar man vind genom att tillföra kraft - en vindturbin fungerar förstås tvärtom. Rörelseenergin hos luften är kvadratisk i vindhastigheten, men ju högre den hastigheten är, desto mer luft per tid passerar genom rotorn. Därför tillkommer en faktor v till. Detta motiveras lite mer ordentligt här.

Ja, så här blir det lätt när fysiker börjar åka skidor.

Jobba med kroppen

På fredagar har vi ibland fysiskt arbete på schemat. Då är vi nere vid vattnet och jobbar på den anläggning som består av en samling timmerhus och en scen som tidigare elever på skidlinjen har byggt, populärt kallat "Minattiland". Idag påbörjade vi arbetet med att bygga läktarna kring dammen som är framför scenen. Grus och sand i etager skall hållas på plats med stockar, och på etagerna skall det senare bli bänkar.

Stockarnas placering dryftas.

Lastbilslass nummer två.

En stark man och hans skottkärra.

Det var mycket grus som skulle flyttas från avstjälpningsplatsen och fördelas ut längs de blivande läktarna, runt 70 ton uppskattningsvis. Det gör man inte i brådrasket.

Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett.

För ett sekel sedan i detta land utförde stora delar av befolkningen liknande arbete 12 timmar om dagen, sex dagar i veckan. Jag skulle mycket ogärna bytt med dem, men att då och då arbeta hårt fysiskt känns bra.

Vila efter ett gott dagsverke som kändes i ryggarna på allihop.

Sammanfattning av vintern

Vi har faktiskt åkt skidor i Grönklitt ända tills nu, men nu är säsongen på upphällningen. Några dagar till går det kanske att åka, men sedan är det finito. Därför är det ett bra läge att blicka tillbaka på vintern som varit.

Skaråkning i Grönklitt idag, 21 april.

Förutom lägren i Torsby och Bruksvallarna var första skidpasset i Grönklitt 19:e november och i Hemus (Mora) den 8:e december.

Totalt har jag åkt 99 timmar klassiskt och 33 timmar skate, i sträcka räknat 114 respektive 32 mil. Det är 5,5 dygn eller sträckan Smygehuk - Kiruna. Snitthastigheten på skate är som synes lägre än på klassiskt, men jag har haft mer rena teknik- och balanspass där än på klassiskt, och i början av vintern kunde jag knappt åka skate.

Jag har åkt fyra lopp: Axa Ski Marathon, Intersportloppet, Orsa Grönklitt Ski Marathon och Vasaloppet. Orsa var förmodligen det som gick bäst, även om Vasaloppet också var hyggligt med tanke på föret. Jag försvarade åtminstone min plats i led fyra. Inför den här vintern stod jag i led sju.

Det jag är gladast över är att min allmänna snö- och skidvana blivit så mycket bättre. Utförsåkning ser jag inte längre som ett stort problem och alltifrån spårbyten till kurvtagning går mycket smidigare och naturligare nu än förut. Jag åkte t ex länge klassiskt i mina skatepjäxor för att de kändes stabilare men inte heller det är längre ett bekymmer. Dessutom har jag säkert blivit lite starkare och uthålligare också, men det är lite svårt att skilja ut vad som är vad. Är man bekväm med att stå på skidor kan man slappna av mer, pulsen sjunker och de vunna hjärtslagen kan istället läggas på att föra en framåt. Jag tror att det är den största vinsten.

Förbättringspotentialen då? Jag är trots en hel del nötande fortfarande inte nöjd med diagonalåkningen. I vissa fören går det riktigt bra men i andra inte, så möjligen är det fortfarande materialet som inte matchar optimalt. Skidorna jag hade tidigare var solklart för hårda i spannet (ger bakhalt) men när de gick sönder och jag fick byta dem fick jag ett par nya som fungerat betydligt bättre - utom på just Vasaloppet där jag också hade bakhalt. Det är små marginaler när det kommer till fästvallning, hur långt och hur tjockt man lägger har stor inverkan.

Sedan är jag fortfarande relativt grön på skate, men jag har en grund att utgå ifrån och jag känner att jag fattat hur det funkar - förutom tvåans växel där poletten inte riktigt trillat ner än. Då åker jag mer som något mellanting mellan tvåans och fyrans växel. Men trean och fyran går ganska bra nu och jag får till trycket från benen mycket bättre än tidigare, då det mest var stakning med extra bensprattel. Jag tror att jag är åtminstone lika snabb nu när jag kör skate som när jag åker klassiskt, vilket känns som ett krav för att man ska kunna påstå att man kan skate. Om någon vill kika på de olika växlarna finns ett klipp här. Ettans växel används knappt, jag har åtminstone inte övat specifikt på den.

Jag avrundar med några minnen från vintern.

Fantastiska dagar har vi haft. Här spåret mot Norra Garberg i ca 25 minusgrader.

Det är något visst med när världen blir helt i svartvitt. Här från Vasaloppets högsta punkt. Mörka granar tyngda av snö, fullständigt öde, knäpptyst och milsvid utsikt över Västerdalälvens dalgång.

Bygge av skicrossbana åt traktens småknattar.

 

Slutspurten i Kortvasan 2015. De sista metrarna av Daniel Tynells skidkarriär (till vänster i vitt), men det visste ingen då.

 

Glada rullskidklubbare på snö.

Slutligen, enormt tack Minatti för all hjälp med vallning, utrustning, tekniklektioner, råd, tips, feedback och allt skjutsande hit och dit. Det har verkligen varit en resa, men mest inombords.

Minatti tycker att vårturerna på skaren är säsongens efterrätt. Det är lätt att hålla med.