Uppladdningen inför loppet var bra. Jag hade toppenbra uppbackning av Cecilia som körde hela resan. Vi hade hyrt en stuga en bit söder om Älvdalen och kom dit på lördagseftermiddagen efter att ha hämtat ut nummerlapp i Mora, kollat senaste väder- och vallarapporterna samt hälsat på i vallaboden på folkhögskolan.
Väckarklockan stod på 3:15 söndag morgon. Vi parkerade vid starten strax efter halv sex då startfållorna öppnade för skidutläggning. Jag ville vara i god tid eftersom jag i fjol - trots att jag tog den första vasaloppsbussen från Mora - hade fler hundra framför mig i kön. När jag kom fram trodde jag knappt att det var sant: hundratals meter kö med tre, fyra personer i bredd ringlade fram mot fållan för led fyra. Jag hade räknat med att ganska snabbt kunna lägga ut skidorna och sen återvända till bilen och äta frukost, men det blev en kylig start på dagen med minst en halvtimmes stillastående.
 |
| Kön in till fållan. Andra halvan av den. |
Därefter blev det stressigt fram till start. Toakön tog också en evighet och sen var det småpanik för att hinna få på nummerlapp, chip och drickabälte och sen kuta bort till fållan. Jag hann ta på skidor och stavar med någon minuts marginal. Sen gick starten, som vanligt utan någon större förvarning, och fältet rullade iväg. Det var god fart över startgärdet och jag klarade mig från missöden. Linda som åkte bredvid mig hamnade bakom någon som vurpade och jag anade att hon blev indragen men hann inte uppfatta det riktigt.
 |
| Torrare i år. |
 |
| Klart för start! |
Väl framme i backen blev det förstås kö, men i år hade man smalnat av fältet redan innan i hopp om att det skulle bli mer kö på platten istället för i själva backen. Fästet jag hade lagt på funkade glädjande nog riktigt bra och jag kunde slappna av hyfsat i trängseln (för två år sen fick jag stå och hänga på stavarna för att inte glida bakåt). Skidor och stavar höll och efter ett tag gick det att börja åka. Jag kom upp till högsta punkten efter 32 minuter, tre minuter långsammare än i fjol, så jag anade att jag placeringsmässigt hade hamnat sämre till än förra året.
Till Smågan kom jag på 56:33, så då hade jag tagit in någon minut på fjolårstiden. Glidet var bättre, det var inte lika blåsigt även om det var viss motvind, men spåren var betydligt sämre. Skidorna slog mycket i sidled och det blir jobbigt för fötterna efter ett tag. Jag har svårt att ta i ordentligt när det är så, mycket fokus går till att hålla balansen.
Efter några kilometer kom jag ikapp Fredrik som stått ett led längre bak och som måste ha fått en bra start, men han lät lite uppgiven och sa att alla åkte ifrån honom.
Efter Mångsbodarna nedåt Tennäng drog jag en vurpa och hamnde ute i lössnön. Det hände när jag gick upp för att staka precis efter en backe. Jag hann inte uppfatta vad som hände, förmodligen skar skidan ur spåret. Jag slog mig inte och grejerna höll men det var svårt att komma in igen eftersom åkarna kom med hög fart nedför backen. Vurpan sänkte modet en aning, men det hade nog stört mig mer för ett par år sen.
I stigningen upp mot Risberg höll jag igen ordentligt, för i fjol brände jag mycket krut där och blev aldrig riktigt pigg efter det.
En bit efter Risberg lossnade plötsligt drickabältet. Jag fick vända och plocka upp det och sedan mecka ett tag för att lirka på spännet som lossnat från bandet. Det var lite för mycket strul för att det inte skulle kännas betungande. Fredrik svischade förbi igen.
Det där med placering hade jag släppt för länge sen, men jag var inte speciellt trött. Uppförsbackarna gick lättare än i fjol tyckte jag, kanske har jag lärt mig att inte stressa så mycket. Jag har aldrig varit så fräsch förut vid Evertsberg, men nu låg jag sju minuter efter fjolårstiden.
Tyvärr blev föret helt olidigt dåligt därefter. Det var enormt sladdigt och sönderkört med "blindspår" som drog iväg hit och dit och stavdiken man ideligen körde ner i. För mig var det enormt psykiskt tärande, och surt för jag kände mig pigg, men jag lyckas inte åka skidor på ett vettigt sätt när det är sådär. Jag får inget tryck utan blir defensiv, tappar rytmen hela tiden och står mest och petar. Det hade varit mycket bättre utan något spår alls, då är det i alla fall plant som när man åker rullskidor. Normalt är det också skönt med utförsbackar där man kan slappna av lite, men stod jag på helspänn och fick hela tiden parera när skidorna drog till höger och vänster.
Efter man passerat under vägen väntar efter ett tag den smått ökända Lundbäcksbacken. Det är lite småbackar innan den, men jag kom inte ihåg exakt hur det såg ut. Jag harvade på i lössnön och gruvade mig en del inför den backen. "Kommer den inte snart?" undrade jag efter ett tag. Jag kämpade vidare, men plötsligt insåg jag att jag var framme i Oxberg. Jag hade tagit backen utan att jag märkt det. Klockan visade 12:30, och att åka resterande tre mil på 2:09 för att klå fjolårsten kändes görbart så nu hade jag något att jobba för i alla fall.
Mellan Hökberg och Eldris var det fanns det mestadels ett helt okej spår, och det var också det enda partiet där jag plockade åkare. Tyvärr var det ändå svårt att passera, för i det bra spåret låg alla i långa tåg. Jag vet inte hur många gånger under loppet jag tröttnade på att ligga bakom för att det gick för långsamt, testade att gå ut i ett försök att gå om, bara för att få ge mig och rätta in mig i ledet igen, eller - om någon hunnit täppa luckan - fått lägga mig sist och därmed endast ha bränt krafter och tappat placeringar.
Efter Eldris blev det till min stora besvikelse sämre igen. Normalt brukar jag kämpa järnet på slutet och krama ur allt, jaga och plocka åkare, men nu kände jag ingen motivation att göra det. Jag såg att jag ändå skulle klara fjolårstiden med några minuter och var nöjd med det, så jag harvade vidare i ungefär samma tempo. En bit innan Hemus stod Frida och Agnes och langade dricka och kom med glada tillrop, det var kul.
Jag tog det lugnt ända in på upploppet där jag ändå gjorde en symbolisk spurt sista metrarna, men inte ens där var det särskilt bra spår.
 |
| Det är något visst med att glida in under den där portalen. |
Plus och minus:
+ Jag slog min tid med knappt fem minuter, 6:34:05 landade jag på.
+ Jag disponerade krafterna bättre än i fjol. Jag var efter halvvägs men före i mål.
+ Jag fick i mig ordentligt med vätska och energi längs vägen. Runt tre muggar per station (vatten, sportdryck, blåbärssoppa, grönsaksbuljong och mot slutet kaffe) plus en halvliter cola blandat med sportresorb i bältet (som jag fick påfyllt med sportdryck i Evertsberg), tre gels, en klyfta apelsin och någon kakbit.
+ Jag hade vallat skidorna själv och fått till dem bra. Inte lika uppenbart överlägset glid som i fjol, men helt ok.
- Tydligt sämre placering, 3954 mot 2689 i fjol (endast herrklassen räknat). Sämre start, ett par missöden som kanske kostade ett par hundra placeringar, ett före jag inte fixar och ungefär halverad träningsmängd mot i fjol är väl förklaringar. Sen är det fullt möjligt, och kanske till och med troligt, att fler har blivit bättre. Längdskidåkning är som bekant poppis.
- Jag får inte till åkningen när det är så dåliga spår. Kanske kommer det med skidvana med åren.
 |
| Festliga fakta. Att högsta farten ska ha varit 41 km/h ifrågasätter jag, det gick undan rejält i en del backar. |
Nytt för i år var att flera omkring mig bara stakade, alltså körde utan fästvalla. Det har alltså letat sig nedåt i startleden, men jag har svårt att tro att de tjänade på det. Det såg ruskigt tungt ut för dem mot slutet. Jag är relativt sätt bra på att staka, och en hel del backar stakar jag i trots att jag har fäste (det blir ofta dåligt mot slutet), men det är inte riktigt nära att jag skulle staka hela, mycket p.g.a startbacken där det är kö och man får stå och hänga statiskt på stavarna. Från led två eller så kanske. Jag såg bara en som tjuvskateade.
Däremot är det riktigt trist med alla som kastar sina gelpåsar överallt i spåren, det ligger drivvis i utförsbackarna. Vasaloppet har tydligt informerat om att nedskräpning inte är tillåtet, och man måste lyfta på skidorna hela tiden för att inte köra på dem, och det var vingligt nog igår. Kontroller på rak arm (där det finns soptunnor) som har lämplig utförsbacke precis innan: Mångsbodarna, Risberg, Oxberg, Gopshus, Eldris.
Idag har jag varit ledig och mest legat på soffan. Nu när jag sett loppet blir jag otroligt avundsjuk på eliten, det är totalt andra förutsättningar. Känslan är att jag skulle kunna åka bortåt en timme fortare med bra spår. Det återstår dock att bevisa. Alltså är samma fenomen i år som i fjol: under själva loppet är det mest pina (åtminstone andra halvan) och jag ville mest slänga skidorna i närmsta soptunna, men nu sitter jag redan här och tänker att "nästa år, då jäklar!".
Jag blev varm i hjärtat när jag såg att Stephan Wilson (från Stephan på glid i SVT), som liksom jag kör för Stockholms rullskidklubb, klarat hela vägen till Mora på just under 12 timmar. Han såg gråtfärdig ut redan i Smågan så det var fantastiskt bra kämpat.
