Alliansloppet 2016

Det känns bra att med det här inlägget kunna återföra bloggen till sitt rätta tema.

Vi var ett glatt gäng på runt 20 personer från klubben som åkt till Trollhättan. Jag hade aldrig varit där förut, och nu hanns det inte med någon riktigt sightseeing, men det jag såg var fint och Göta älvs-fallen var imponerande. Starten gick på bron rakt ovanför dem.

Fallen på morgonen innan loppet. Dammluckorna öppnades lagom till starten.

Alliansloppet går tre varv på en bana som mäter 16 km och är världens största rullskidlopp med bortåt 1000 startande i olika klasser. Flertalet av långloppsrävarna från vintern brukar vara med samt en och annan världscupåkare. Nivån även på resten av startfältet är påfallande hög, jag skulle säga att i tävlingsklassen är det i nästan bara åkare från led fyra i Vasaloppet eller bättre och för att komma topp hundra här behöver man vara snudd på elitåkare.

Banan är relativt snabb och lättåkt. Det är en rejäl stigning direkt ut från start på kanske 50 höjdmeter som är relativt brant. De flesta kör stakning med frånskjut, en och annan kör diagonal och några få i eliten stakar, åtminstone på första varvet. På rullskidor är poängen med uteslutande stakning förstås mindre än på vintern, eftersom rullskidor ändå har inbyggt "fäste" i form av obligatorisk backspärr på ena hjulet. Det kostar därmed inget att ha fäste, vilket det gör på ett par skidor där glidet vanligtvis blir sämre. Däremot verkar det vara så att så länge man orkar staka kan man hålla pulsen lägre för samma fart.

Det ska ganska mycket till för att jag ska säga att jag är "taggad" inför ett lopp, men den här gången kändes faktiskt allt riktigt bra. På klubbträningen på tisdagen innan kände jag mig pigg och stark, och jag hade på känn att formen var i uppåtgående. Det enda jag hade lite ångest för var att jag försummat mina rullskidor. Jag hade inte gjort någonting med dem, inte ens sköljt av dem från vägdamm, medan många verkar ha filat, smörjt, plockat och skruvat med både det ena och det andra. Efter att ha beklagat mig över detta försåg snälla Tommie ändå mina stackars hjul med en dos teflonspray. Efter det kändes det lite bättre, men jag märkte ändå sedan under loppet att några hade väsentligt mycket bättre rull än jag. Det skiljer även mellan olika modeller samt hur många mil man kört in dem. För att undvika orättvisor eller rent fusk delas låneskidor ut till de bästa åkarna, men det är naturligtvis inte hanterbart att göra det till alla. Det får den lite ovanliga effekten att just på rullskidlopp kan det hända att motionärer har bättre grejer än proffsen.

Glada och förväntansfulla rullskidklubbare

Loppet gick för min del helt utan missöden. Jag var orolig för att det skulle bli trångt och hetsigt i starten men det gick bra. Jag stod för all del långt bak, i led 7 av 8. Möjligen skulle jag ha stått ett par led längre fram för jag åkte om ganska många åkare i början, men det var nog bra för mig att kunna ta det relativt lugnt uppför backen första gången. Min plan var att öppna lugnt för jag har ofta tappat ganska mycket mot slutet i andra lopp.

Det var småblåsigt med varierande sid- eller motvind, men jag lyckades hitta bra ryggar och drog nästan ingenting. Ibland kom någon ikapp och gick förbi, då hakade jag på. De två första varven flöt på fint och det kändes riktigt kul. När jag varvat andra gången kände jag mig fortfarande pigg så jag gick hårt uppför backen ut på sista varvet, men någon kilometer senare fick jag något som liknade håll. Några åkare jag just hängt av kom ikapp, och snart fick jag istället släppa några förargliga meter på dem. Jag gjorde några rejäla försök att täppa till för jag ville inte ligga själv i motvinden, men de verkar samtidigt ha fått upp farten så det växte istället några meter till. Jag hällde i mig min sista dricka och tog det lite lugnare en stund. Då släppte det, men nu började jag bli märkbart trött. Tack och lov är sista kilometrarna nästan bara lätt utför med bara några korta backar, men är man trött tappar man tid även då. Jag brukar ha någon liten reserv till en spurt, men det var helt slut krut i armarna och ett par åkare susade om inne på själva upploppet. Jag hade trott att jag skulle kunna komma in under 2:20, men var 47 sekunder sen. Jag var ändå nöjd, målsättningen var att hålla 20 km/h i genomsnitt vilket alltså motsvarar en tid på 2:24. Vann gjorde Petter Eliassen på 1:43:38. Jag är knappt 36% efter i tid, vilket med tanke på att han är världens bästa långloppsåkare känns riktigt bra.

Jag har tyvärr själv inga bilder från själva loppet, då jag lämnade telefonen på hotellet, men här kan ni gå in och se hur stark Hanna Falk är, som vann damklassen. Damerna startar en kvart innan herreliten, och när de kom ikapp hängde hon på dem den sista biten in i mål.

Tågluff 30 juli - 7 augusti

Jag vet! Det här är ett svårt missbruk av bloggens tema, eftersom det inte har ett skvatt med skidåkning att göra, men det får vi leva med.

Jag gjorde aldrig någon tågluff när jag var femton eller när man nu är i prime tågluff-ålder. Samtidigt kände jag mig mer ressugen än på länge. Efter att ha lekt med tanken under några dar bestämde jag mig på fredagseftermiddagen att det var bäst att gör slag i saken direkt, annars skulle det kanske inte bli av. Alltså bokade jag raskt ett tåg till Köpenhamn som gick redan nästa morgon, högg första bästa vandrarhem som låg centralt och packade väskan.

Packning

Väskan ville jag ha lätt, 4 - 5 kg, för jag ville kunna gå med den även lite längre sträckor. Jag packade det nödvändigaste och bara ett par klädombyten, istället tog jag med några påsar resetvättmedel för att kunna handtvätta vid behov. Jag chansade på att det skulle bli varmt och tog inte med några långbyxor alls, det visade sig vara rätt. Däremot packade jag ner ett hopfällbart paraply, vilket kom till god användning redan första dagen. Jag tog gympaskorna eftersom jag räknade med att promenera mycket men planerade inte att gå på någon finrestaurang.

Köpenhamn

Tåget kom fram på minuten. Det ösregnade. Jag stannade på stationen ett tag och kollade vad en biljett till Frankfurt kostade, som var den anhalt jag hade funderat ut. Den visade sig kosta 214 euro i biljettkassan! Med Deutsche Bahns app kostade den 183. Dagen innan hade den kostat 120. Jag övervägde ett tag att helt byta rutt, men kom inte på något bra alternativ. I princip allt ner på kontinenten passerar dessutom Hamburg, och det var den sträckan som hade gått upp hutlöst i pris. Jag tror att andra klass helt enkelt tagit slut, så det som fanns kvar var första klass. Det var bara att bita i det sura äpplet.

Regnet hade slutat, så jag knallade över till vandrarhemmet, checkade in och tog mig en titt på rummet, som var en liten sovsal med våningssängar och jag hade en överslaf i ena hörnet. Helt okej. Stället var charmigt beläget på en mindre gata tämligen centralt. Det fanns något locker-system som kostade pengar. Nyrånad som jag kände mig efter biljettköpet slängde jag väskan över axeln och knallade ut på stan.

Jag hade varit i Köpenhamn ungefär två timmar för sådär femton år sen så en del platser kände jag vagt igen. Verkligen fin stad, glad stämning och mycket att se. Höjdpunkten var ändå ölen och hamburgaren i kvällssolen på kajen, jag hade gått i flera timmar då och var vrålhungrig.

Köpenhamn dräller av pampiga ryttarstatyer.

Isbjörn vs. oljepipline. Monument från klimatmötet.

Åter på vandrarhemmet hade stället förvandlats till någon form av klubb, och mitt rum låg rakt ovanpå den. Jag får ont i öronen av öronproppar, så planen var att somna med hörlurar. Dumt nog hade den ena gummiproppen trillat bort, så det fungerade inget vidare. Dessutom var det väldigt varmt, så det blev inte mycket sova, men jag hade ställt in mig på det. Ändå var det ganska störande när ett gäng glada men drängfulla ynglingar stormade in på rummet två på natten. Givetvis var det svenskar. Jag umgicks en stund med tanken att hoppa ner och helt enkelt slå dem, men lät lyckligtvis bli.

Frankfurt

Idag var det tåg nästan hela dagen. Färjan Deutschland ombesörjde färden över Femarn Bält mellan Rødby och Puttgarden. Egentligen skulle tåget ha följt med ombord, men det var tydligen något problem med det så vi fick traska ombord och sedan kliva på ett annat när vi kommit iland.

Tyskland har väldigt många vindkraftverk.

Nu kände jag verkligen att jag var på väg! Det var kul att åka ner genom Tyskland. Landskapet var först väldigt platt, som i Danmark, men gradvis fler och större kullar passerade ju längre söderut vi kom. Några pryddes av borgliknande slott i bästa Hogwartstil.

Tåget var framme i tid. Jag hade bokat hotell bara ett kvarter från stationen, Münchner hof. Mannen i receptionen satt och sov när jag steg in. När jag väl lyckats väcka honom var han inte precis ett under av charm och tjänstvillighet.

Rummet var helt okej, kanske lite murrigt. Jag tog och bokade rum och tågbiljett inför morgondagen innan jag gav mig ut på stan.

Frankfurt är väl egentligen den enda europeiska stad som har mycket höghus. Det var en klar, fin kväll. Däremot var stämningen helt annorlunda mot Köpenhamn. För all del var det söndag och inte lördag, men det strök omkring en del folk ute och det kändes inte som att alla var glada ungdomar.

Frankfurts skyline.

Jag hade hoppat över ätandet för jag ville ta vara på solljuset, och det slutade med att jag åt på ett asiatiskt ställe nära hotellet. Det visade sig att de inte tog kort. Det var ändå en restuarang med säkert 20 bord, men det vara inte sista gången på resan jag skulle bli förvånad över det.

Geneve

Münchner Hof hade en högst alldaglig frukost. När jag strax därefter packat ihop och lämnat rummet kom jag i trappan ner på att jag inte fyllt på min vattenflaska. Så jag gick in till matrummet igen för att fylla den, men där blev det tji, det fick jag inte. Personalen pekade också på ett anslag bredvid vattenbehållaren som sa samma sak. Jag blev så förvånad att jag inte ens tog mig för att gå upp och fylla på den på rummet utan gick bara därifrån. Anledningen var givetvis att de ville sälja sitt flaskvatten till ockerpris istället.

Jag hann med en morgonpromenad förbi domkyrkan och gamla delarna av Frankfurt innan det var dags att hoppa på tåget till Basel.

Tåget var dock försenat, enligt uppgift p.g.a. problem med ett annat tåg. Det gjorde mig en smula orolig, för det var bara 16 minuters bytestid i Basel. När vi väl kom iväg var vi drygt 20 minuter sena. Jag frågade konduktören men hon försäkrade att det var lugnt. Det var ungefär fyra timmars resa, men efter tre timmar verkade vi fortfarande vara ungefär 20 minuter sena. Strax innan ankomst sas det att vi skulle rulla in 13:58. Mitt tåg gick 14:03, men den anknytningen nämndes aldrig så jag visste inte från vilket spår det skulle gå. Jag hoppade av, sprang ner i närmsta tunnel, insåg att det inte fanns någon skyltning alls, kutade upp igen och hittade en tågvärd. Det var fel station! Basel Hbf var nästa. Jag hann på tåget igen, men när vi väl rullade in på rätt station var klockan redan sju minuter över. Eftersom det var Schweiz visste jag att mitt tåg redan gått.

Ganska uppstressad och lätt villrådig gick jag bort till en bemannad kur inne på stationen där en kö av resenärer som också missat sina anslutningar höll på att bildas. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Kanske att få köpa en ny biljett till nästa avgång, när den nu var, och sedan få bråka med Deutsche Bahn om jag ville ha ersättning, om det nu ens var möjligt. Det var dessutom ytterligare ett byte för att komma till Geneve, så jag kanske inte skulle komma fram idag alls... alla dessa tankar for genom mitt huvud.

Inne i kuren satt det en man. Det var en kö, en betjäningsstation. När det oväntat snabbt blev min tur förklarade jag min situation. På kortare tid än - hedersord - fem sekunder hade han printat ut en ny färdplan åt mig. Jag var helt förbluffad. Min gamla biljett gällde även för den nya rutten, trots att det nu var byte i Bern istället för Biel. Jag skulle inte ens komma fram senare till Geneve än vad det tyska tåget varit försenat! Det är den bästa service jag någonsin fått. Välkommen till schweiziska järnvägen.

Alplandskapet i Schweiz är bedårande vackert, med de dramatiska snöklädda bergstopparna gnistrande i fjärran och de dockskåpssöta gårdarna på gröna kullar i förgrunden. Ett av de starkaste minnena från hela resan är när Genevesjön plötsligt fyllde blickfånget. Det gjorde nästan ont. En azurblå spegel omgiven av lysande gröna berg, som sträckte sig i en vid båge långt bort i fjärran, försvinnande i diset. Och långt där nere på vattenytan små, små vita segel.

...

Hotellet i Genvene var ojämförligt mycket trevligare än det i Frankfurt; det var rymligare, ljusare och fräschare. Här möttes jag dessutom av en pigg, glad tjej istället för en sovande gubbe.

Jag gick runt några timmar, åt en dyr och snålt tilltagen middag och återvände till hotellet. Den största behållningen var som sagt själva sjön. När jag satt och fixade med kommande tåg- och hotellbokningar hörde jag fyrverkerier utifrån. Det höll på ganska länge, så till slut gick jag ut igen. Då slutade det förstås, men jag hann se litegrann. Det var alltså Schweiz nationaldag, vilket jag hade missat.

Fontäten Jet d'Eau som når 140 meter. Det händer tydligen att intet ont anande turister ute på piren blir duktigt blöta om vindriktningen ändras, så jag höll mig på betryggande avstånd.

Verona

Tidigt i ottan var det avfärd mot Italien. Jag hamnade bredvid ett ungt par från Hongkong. Det var intressant att prata med dem och det blev pinsamt uppenbart hur dålig koll jag har på Kina.

Ytterligare en detalj som gör tågtrafiken i Schweiz så fantastisk.

Verona var varmt och fuktigt jämfört med alpluften i Schweiz, även om nu Genve faktiskt inte ligger så värst högt över havet, bara 375 meter. Jag insåg direkt att jag faktiskt inte hört cikador förut. Det var ett himla liv i vartenda träd. Jag stod och stirrade upp i dem en lång stund som ett fån, men lyckades inte få syn på en enda.

Hotellet var fyrstjärnigt och riktigt pampigt. Däremot låg det en smula avigt till trots att det var nära tågstationen. Man fick forcera en ganska stor vältrafikerad korsning, men det var ändå inte mer än drygt 10 minuters promenad in till Veronas gamla centrum.

Floden Adige och Ponte Pietra, byggd av romarna 100 f Kr, sprängd av retirerande tyskar under andra världskriget men återuppbyggd därefter.

Jag betade av de största turistattraktionerna samt knallade upp på en fin utsiktspunkt där man såg ner över floden och staden. Därefter åt jag en utmärkt pizza (vad annars?) och pratade en stund med ett amerikanskt par som satt på bordet intill. De var från Sacramento i Kalifornien och gjorde stora ögon när de fick höra att jag varit där. Det var ett studiebesök under San Franciscoresan i gymnasiet. Mannen jobbade på ett kraftföretag och det kan mycket väl ha varit hans firmas solpaneler vi varit och tittat på.

"But apart from the sanitation, medicine, education, wine, public order, irrigation, roads, the fresh water system and public health, what have the Romans ever done for us?!"

Italienarna kan verkligen det här med glass också så det slank det ner ett par stycken.

 

Innsbruck

Frukosten på Leon d'Oro var i absolut toppklass, förmodligen den bästa hotellfrukost jag ätit. Mätt och belåten knallade jag iväg till stationen, och det var det inte längre lika varmt. Det fanns mycket att se den här tågresan också. Den gick upp genom en dalgång som löper öster om Gardasjön och sedan genom ett antal bergspass innan den vindlade nedåt i dalgångarna igen. Det bor en liten geolog i mig och det var fascinerande att se veckbergen Alperna består av.

Efter det fina hotellet i Verona hade jag inga förväntningar på att det skulle bli bättre, men det blev det faktiskt: rummet på NALA individhotell (märkligt namn) var närmast spektakulärt och kändes extremt modernt och trendigt.

Hippt värre.

Jag gillade Innsbruck. Det var lagom stort, hade en fin gammal stadskärna och var omgivet av dramatiska berg. Jag såg på google maps att det gick en linbana upp till en av topparna och blev sugen på att ta den. Den såg ut att börja någonstans ovanför stadens zoo, så jag började gå åt det hållet. Jag tog en titt på hemsidan. Det var gott om stora pampiga bilder, historia, bakgrund och uppmaningar om att åka med deras fina linbana, men jag lyckades inte hitta någon info om när den gick, varifrån eller vad det kostade. I google maps stod det "öppet till 19" och klockan var inte ens fem så jag tänkte att jag hade gott om tid. Det var inte långt på kartan, men det visade sig vara en rejäl promenad och många höjdmeter med en liten serpentinstig som gick upp genom en tät skog. Väl uppe strax efter halv sex visade det sig att dagens sista tur gått för ungefär 10 sekunder sedan och den sura damen i biljettluckan drog ner gardinen framför ansiktet på mig och stängde. Antiklimax. Men det var ändå en väldigt fin utsiktsplats jag kommit upp till. Jag sparade några hundralappar och fick en anledning att åka tillbaka, även om jag nu kände mig tydligt mindre sugen på att stödja det här linbaneföretaget.

Centrala torget i Innsbruck

Jag tröttnar nog aldrig på anslag på tyska.

Prag

Nu var det dags för en riktig långtur. Innsbruck - Prag är ca 40 mil fågelvägen men järnvägen slingrar sig en del genom bergen i början, och inne i Tjeckien var det många småstopp, så färden tog åtta timmar med ett byte i Linz. Återigen hade jag trevligt resesällskap i form av några backpackers som varit på resande fot ända sedan i maj. Insåg att det var mer en sprint jag höll på med än en luff.

Flera hade tipsat mig om att åka till Prag, och det av goda skäl. Det var som Europa i koncentrat: monumentalt, gamla vackra stenbyggnader, gedigen mat- och ölkultur och dessutom billigt.

Trampbåt var tydligen grejen.

Från utsiktstornet.

Även Prag bjöd på en svettig promenad upp på Petrinkullen som är en park i den vänstra delen av stan och därefter en vindlande trappa upp i en åttkantig och nedskalad version av Eiffeltornet.
Hotellet Zlatá Váha var inte mycket att säga om. Jag fick förvånande nog ett fyrbäddsrum, och det för 350 spänn eller något sådant. Det var dock beläget i något slags källarplan med högt sittande fönster mot någon innergård. Jag var beredd på lite liv och rörelse men det var knäpptyst på natten och jag sov som en stock.

Berlin

I Berlin har jag varit flera gånger förut, så här har jag betat av de värsta turistrundorna. Istället stannade jag en dag extra hos min moster som bor i Pankow i stadens norra utkant. Det var väldigt skönt att ta det lite lugnare och sova två nätter på samma plats. På lördagsmorgonen gav jag mig ut på en längre löprunda norrut och hamnade ute på landet bland bondgårdar och alléer.

Vi gjorde dock en turistig grej: vi åkte till Gärten der Welt, en stor park med trädgårdar från olika länder. Mitt i kom en störtskur av grövsta kaliber, men den drog snabbt förbi och därefter blev det sol.

Kinesiska trädgården

Dito arabiska

Under hela resan hade jag försökt ställa in mig på att något kunde trassla ordentligt - att något tåg blev mycket försenat, att jag kunde bli matförgiftad eller något sådant, eller att allt var så fullbokat att jag inte skulle kunna ta mig tillbaka som jag ville, men jag tänkte att när jag väl kommit till Berlin var jag såg gott som hemma. Men Berlin - Stockholm visade sig vara den svåraste sträckan på hela resan att hitta någon vettig förbindelse på. Jag har dessutom åkt den med tåg förut. Det tar något i stil med 15 timmar och jag kände inget större behov av att åka den igen just nu. Dyrt var det också, faktiskt lika dyrt som att flyga, som istället tar 4-5 timmar, inräknat tid till, från och på flygplatsen. Det avgjorde saken, så jag fuskade och flög hem.

Hemma!

Efter att ha åkt tåg en vecka slog det mig hur annorlunda det är att flyga. Hela apparaten med säkerhetkontrollen känns faktiskt absurd. Inga flytade grejer över 100 ml kom jag ihåg, och jag la ur allt sådant väl synligt i tråget, tillsammans med nycklar, bälte, mynt och annat. Men det dög inte, för jag hade glömt att föremålen med flytande innehåll dessutom måste ligga i en genomskinlig plastpåse. Klumpigt av mig och jag blev snabbt tillrättavisad. Men sedan kunde jag alltså flyga hem helt trygg eftersom jag visste att jag och alla andra passagerare lagt sina tandkrämstuber i genomskinliga påsar.

Det var en händelserik vecka med mycket intryck och utan större missöden. Det blev en smula dyrare än jag tänkt mig, totalt gick allting på kanske 16 000, och för all del hade jag ju inte tänkt så mycket alls. Det är väl vad det kostar att vara spontan samt att åka mitt under semestermaximum. För mig var det värt det och befriande att göra en resa så spontant.

Lärdomar

Nedanstående är möjligen uppenbart för den vane resenären, men något kan kanske vara till nytta.

• Man kan sköta allt reserelaterat med mobilen numera. Att köpa i luren verkar också vara billigare än över disk på en tågstation. Några appar jag hade nytta av: booking.com, rail planner, DB navigater (Deutsche Bahn) GoEuro, ÖBB (österrikiska järnvägen) och SAS. Google är också bra på att hitta tågförbindeleser (bara googla på formen "train from A to B").
• Det hade förmodligen ändå varit vettigt att planera och boka det mesta i förväg. Priserna kan gå upp kraftigt från en dag till en annan. T.ex. gick sträckan Köpenhamn - Frankfurt upp med 600 spänn från ena dagen till den andra. Det kändes verkligen inte så kul. Jag skulle dock inte riktigt våga boka in alla resor och boenden utan att lägga in marginaldagar ifall något strular, t.ex. att något tåg är mycket försenat eller att man blir tillfälligt sjuk och måste stanna någon dag på samma plats.
  En annan anledning till att boka i förväg var att det faktiskt tog ganska mycket tid, tid jag kunde ha använt till att utforska platsen jag var på. Oftast fick jag göra det från hotellet, eftersom det inte alltid finns wifi på tågen och den uppkopplingen ändå oftast är för svajig för att man ska orka hålla på med det.

• Undvik semestertiden om det går. Det var rätt fullt på de flesta tåg jag åkte med, och allt blir väl lite dyrare.
• Ta med ett hänglås om du ska sova på hostel, för ofta finns det ett skåp där du kan förvara dina saker.
• ...men sov inte på hostel (enligt Köpenhamnavsnittet ovan), om du inte själv är ute efter att festa med dyngfulla 20-åringar.
• Många ställen som i Sverige garanterat skulle ta kort gör inte det nere på kontinenten. Det kan gälla t.ex. affärer på tågstationer, restauranger och kiosker, så man behöver nästan alltid ta ut pengar. Visst finns det gott om automater, men kom igen. Kontanter. Det är 2016.

 

Det här med tågluffarkort

Egentligen heter det Interrailkort. Först lät det ju uppenbart att det var det jag skulle ha, men ju mer jag läste om det, desto sämre verkade det. Hela idén är alltså att man betalar en klumpsumma och sen gäller kortet på alla tåg under ett antal dagar (de behöver inte vara på intilliggande datum). Man ska alltså kunna hoppa på vilket tåg man vill och känna sig fri. Det låter ju kalas. Men det var några stora "men". Dels gäller inte kortet i det land man bor, så jag hade behövt köpa den relativt dyra biljetten till Köpenhamn ändå. Dels gäller inte kortet på privata tågbolag (glöm t.ex. engelska kanalen) utan bara på de statliga tågbolagen. Men vad värre är, det gäller inte på tåg som går mellan två länder! Där behöver man komplettera med en platsreservation (som kostar extra), och dessa biljetter skulle, enligt hemsidan, behöva skickas hem med post! Så var det med den spontaniteten.

Även själva kortet skulle behöva fysiskt skickas hem med posten, och då hade jag inte kunnat åka förrän någon gång under veckan därpå. Och hur vågar man boka några resor över huvud taget innan man har kortet? De antydde att kortet gick att köpa på "vissa större turistbyråer" men de kunde inte berätta vilka. Sånt gör mig tokig, och vid det laget var jag så less på hela grejen att jag var nära att strunta i hela resan.

Vidare är det tydligen ett visst antal platser avsatta för interrail, så på hårdbokade turer kan man alltså som kortinnehavare ändå behöva betala fullt pris. Inte heller så kul.

Hemsidan var inte heller mycket att hurra för. T.ex. finns det ingen vettig hjälp eller FAQ, bara något frågeforum där undrande kan ställa frågor, men det finns ingen som besvarar dem, utan inläggen kommenteras bara andra stackare som inte heller vet.

Eftersom det inte fanns något vettigt sätt att få svar på frågor om kortet får jag leva vidare i tron om att det är tämligen oanvändbart. Jag såg ändå några under resans gång som satt och fyllde i sina ruttprotokoll som man måste ha om man åker med Interrailkort, så möjligen har jag missat något.