Igår kändes det som jag var på vippen att bli sjuk, och jag låg orkeslös på soffan mest hela dagen. I morse kände jag mig också tämligen matt i pälsen, men fram på dan kände jag mig som vanligt. Jag hade heller inte känt av några egentliga förkylningssymptom, så då ansåg jag det vara grönt ljus för att träna. Med nästan all snö borta kändes inget av de få skidalternativ som finns i Stockholm lockande, men med Nattvasan om bara några veckor kändes det angeläget att börja få till lite långpass. Löpning var också uteslutet p.g.a. hälsporren. Då är det bra att ha en Skierg hemma.
Jag hade inga egentliga förhoppningar på att fixa en mara just idag, men jag ställde in den på det och bestämde mig för att ta det piano. Ambitionsstegen såg ut som följande:
- Känna att jag faktikst inte är sjuk och att pulsen beter sig normalt
- Köra två timmar i lugnt tempo
- Fixa hela maran
- Kanske komma under 3:20, som jag sen tidigare tänkt ut vore en realistisk men hyfsat ambitiös tid
Med en mil kvar började det ta emot, men jag hade 3:20 inom räckhåll om jag bet i lite, men jag märkte att det var otroligt lätt att farten sjönk om jag inte fokuserade hela tiden. Sista halvmilen var en kamp, men jag såg ändå att jag skulle fixa det, bara jag höll i. Det gick, med 15 sekunders marginal.
 |
| Bildbevis så inte allt bara är fake news! |
Efteråt, och efter att ha duschat, började jag plötsligt må illa, och det var på vippen att jag spydde. Förmodligen gillade inte min mage det paket druvsocker jag klämt i mig under vägen. Samtidigt fick jag en saftig auramigrän, så jag mådde väl inte helt på topp ett tag efteråt... Börjar faktiskt ana ett litet samband mellan att ta ut sig under lång tid och migrän, det har hänt några gånger nu.
Så, kanske inte helt sunt att dra ett maraton på en stakmaskin, men vad gör en skidåkare i ett snöfattigt Stockholm, förutom dansar snödansen.
