Det var ofantligt blött och blåsigt. Bara för några dagar sen var det strålande fint, men senaste dygnen har det varit mulet och plusgrader, och under loppet var det uppåt 9 plus. Större delen av banan var kärnis, men vissa partier var det s.k. stöpis som blir mjuk vid plusgrader och då skär man ner i den istället för att glida ovanpå. Då går det förstås betydligt långsammare, plus att det känns lite läskigt.
Jag har bara åkt en gång förut när det varit vatten på isen, och då var det några millimeter. Nu var det utan överdrift en decimeter vatten på vissa ställen och jag gav snabbt upp hoppet om att hålla fötterna torra. Psykologiskt är det lite läskigt, men samtidigt häftigt, eftersom man ofta bara ser vattnet, inte isen. Man svävar verkligen fram på vattnet, men om det skulle komma en vak plötsligt får man ingen förvarning. Att ha åkare framför sig dämpar oron men tar inte bort den helt. Jag drog en vurpa och med det kan jag nästan räkna premiärdoppet som avklarat. Det var i god fart så jag vattenplanade säkert 20 meter innan jag stannade.
Jag fick god användning av både treans och tvåans skateväxlar i motvinden, men jag såg inte nån annan använda dem. Vissa partier kändes det som att jag stod i princip still, men åt andra hållet gick det i över 30 blås vissa partier. Det var ändå svårt att verkligen trycka på p.g.a. råkar, knaggel och den mjuka stöpisen. Ju vanare man är desto mindre känslig blir man för såna ojämnheter, och jag tycker att jag har blivit stabilare, men det finns en del förbättringspotential där fortfarande.
Jag lyckades få 14:e tid av 289 startande i min klass. I motion utan stav hade jag 21 framför mig av 158 och i tävling 8 av 13 vad det verkar, så totalt nånstans 42:a av 460 herrar. Det är jag mycket nöjd med, även om det förstås är en bra bit fram till de snabbaste. Segertid var rätt blygsamma 2:43:56, men jag gissar att det var rejäl taktikkörning i tätklungan när det blåste så, det är en enorm fördel att ligga bakom.
Det måste ha blivit en rätt udda pall, för damsegraren var snabbare än herrtvåan, och sen var det en i motionsklassen som också borde ha varit tvåa egentligen, men det kan de inte ha upptäckt förrän efter prisutdelningen, eftersom motionsklassen startar en halvtimme senare.
Tyvärr tog jag inga bilder, det var aldrig riktigt läge för det (med stavar och handskar samt mobilen inlindad i en plastpåse i ryggan). Här följer istället festliga fakta från pulsklockan.
