Träningsnollning

Hela torsdagen och fredag förmiddag har vi haft inspark. I praktiken en slags nollning, fast allt handlar om träning.

Vi började med att åka rullskidor till Spjutmo kraftstation i närheten av Hökberg, ca 17 km. Halvvägs råkade vi på en argsint tjäder som bevakade sitt revir, i det här fallet bilvägen. Vi försökte smita förbi men den gick till attack och lyckades nafsa Aaron i vaden. Aaron är inte någon sprinter, men med en tjäder efter sig fick han upp riktigt bra fart. Tyvärr hann jag inte få upp kameran för att föreviga själva anfallet.

Tjädern efter attacken, nöjd med att ha reviret i behåll.

Välbehållna i Spjutmo och utan fler möten med arga djur bytte de övriga om för att ge sig på ett par timmar löpning, men Lena och jag, som båda har lite hälproblem, fortsatte med rullskidor. Drygt 40 km fick vi ihop i skönt distanstempo. Vi sammanstrålade med de andra i Gopshus nedanför skidbacken och åt lunch. Sen däckade vi ett tag på gräset.

Pigga klubben efter lunch.

Därefter väntade stavgång upp på Gopsberget, ca 170 höjdmeter från där liften börjar, enligt Eniros karta. Två gånger upp skulle vi. Jag hakade på starka Adam första gången och fick sota för det andra varvet, men upp kom jag i alla fall.

Sedan bytte vi till rullskidor och åkte Gopshus - Älvdalen - Evertsberg, ca 26 km. Det kändes helt ok, och jag åkte med elit-Jonas och Albin, men mot slutet kom några långa sega uppförsbackar. Jag hade slut på vatten och inget att äta och började krokna. Jag fick lite jordnötter av Adam och precis när jag kände att klubban var nära uppenbarade sig Minattis röda buss. Jag lyckades inte stå emot frestelsen att hoppa in i den och åka med sista biten bort till övernattningsstugan. Den var mycket fint belägen vid Evertsbergssjöarna. Middagen satt fint med marinerat kött, frisk potatissallad med äpplen och till efterrätt blåbär och grädde.

För mig blev det distansrekord på rullskidor för en dag, 67 km.

Fredag morgon var det rullskidor tillbaka till Evertsberg, drygt 5 km där vi bytte till löparskor. Den här gången var jag med och tänkte att jag väl får bryta om hälsenan börjar säga ifrån. Den skötte sig dock bra och det gick bättre än väntat. Vi följde vasaloppsleden tillbaka till Gopshus, ganska preics två mil. I början var det skogsväg men snart övergick det till blötmyr som man sjönk ner en bra bit i på vissa ställen. Det var kul att se Vasaloppsspåret på sommaren, vi sprang uppför Lundbäcksbackarna bland annat. För mig blev det distansrekord även på löpning, jag har aldrig sprungit längre än 18 km förut, och definitivt inte i sumpig skogsterräng. Det var jobbigt men samtidigt mycket skonsammare än asfalt, jag kommer definitivt vilja gör det mer.

I Gopshus var ursprungsplanen tydligen att vi skulle göra ett besök uppför slalombacken igen, men det ströks från programmet, annars skulle vi inte hinna tillbaka till lunchen. Jag kan inte påstå att jag sörjde det. Så raskt på med rullskidorna igen och tillbaka till Mora. Det gick väldigt segt att byta från löpning till rullskidor, jag hann inte stretcha nånting och få bort stelheten i benen så det förföljde mig hela vägen tillbaka. Tack och lov ingen tjäder denna gång. Jag hade inte koll på var jag var eller hur långt det var kvar, och efter någon timme började jag känna att soppan höll på att ta slut. Fyra timmar träning på raken och dessutom utan annat än vatten är jag definitivt inte van vid. Man blir lite som bedövad och allt går som i slow motion. Hjärnan får för lite glykos, man blir mer lättirriterad och tänker inte särskilt klart. Jag svor över att det aldrig kom någon vägskylt som talade om hur långt det var kvar till Mora. Jag åkte in till en busshållplats och såg att det bara var två stationer till Moraparken. Lättnad. Sen lyckades jag i min allmänna trötthet åka fel inne i Mora så det blev ett bonusvarv runt centrum som jag gärna hade varit utan innan jag kunde rulla in till skolan tre minuter i ett, då bespisningen stänger.

Jag är glad över att jag orkade åka ganska exakt ett Vasalopp på rullskidor, springa nästan en halvmara i terräng och bestiga ett berg två gånger på ett och ett halvt dygn, dessutom med en hel del träning från tidigare under veckan i kroppen. Totalt har det blivit 17 timmar och en kvart på fem dagar, långt mer än jag någonsin gjort tidigare. Nu lär det bli mycket soffa i helgen.

Första hela träningsdagen

Idag var det träning både för- och eftermiddag. På morgonen stack vi ut på en löptur i blandad terräng kring skolan. En del asfalt, en del grus, en del stig och en del rätt ut i skogen. Soligt och fint och vackra omgivningar. Jag oroade mig för hälsenan men den skötte sig hyfsat, istället började mitt gamla löparknä spöka mot slutet och kände av det rejält precis när vi kom tillbaka igen, så det var bra att jag körde den kortare rundan med Minatti. 12,5 km fick jag ihop, den andra gruppen sprang runt två mil.

Än så länge pigga ben på alla.

Ett kortare stopp för en svamplektion hann vi med. Här ett praktfullt exemplar av Karljohan.

På eftermiddagen var det styrketester på schemat. Vi delade upp oss i grupper och efter uppvärmning med innebandy roterade vi mellan olika stationer. Övningarna var bråsterk på mage (en släde på sluttande räls som man drar sig upp för med armarna), bråsterk på rygg, ryggresningar (med 10 kilos vikt) och... den sista är lite mer komplicerad. Man hakar fast en bänk upp mot en ribbstol så den lutar kanske 30 grader, eller mer om man känner sig stark. Man lägger en matta på bänken för att det ska bli lite mjukare, sedan klättrar man upp, lägger sig på rygg med huvudet uppåt, tar tag med händerna i ribbstolen och sen häver upp kroppen så att tårna nuddar väggen (ribbstolen) bakom en. Alla övningar skulle man göra så många man klarade med bibehållen teknik. Det gick ok, men får nog köra bråsterk en del för att vänja mig vid den.

Allra sist körde vi skierg, som jag väl få kalla för min gren. Målet var så många meter som möjligt på 10 minuter. Jag kände mig ju inte precis tokfräsch efter styrkeövningarna, men det var ju lika för alla. Var rädd att vägga så höll igen lite mot vad jag hade gjort om jag varit utvilad. Snittet blev strax under 2:00/500m vilket var ok efter omständigheterna. Jag har ju kört skierg en del eftersom jag haft en hemma, så jag kan tekniken och vet hur snabbt jag kan köra. Det är annars väldigt lätt att öppna för hårt. Jag blev faktiskt tredje bäst, t.ex. slog jag nätt och jämnt urstarka Jonas som står i elitledet men som knappt kört någon skierg. På skidor har jag givetvis inte en chans. Det visar återigen hur mycket tekniken gör.

Skolstart!

Jag hade nog inte tänkt att jag skulle vara med om en skolstart för egen del någon mer gång i mitt liv, men så blev det. Efter frukost samlades vi i aulan, och det rådde ingen tvekan om vilket landskap vi befann oss i. Redan i entrégången mötte en trio med bas, fiol och dragspel. Snart stämde hela skolans personalstyrka in i kör och hälsade oss alla välkomna. Det var rörande fint och jag kände mig verkligen välkommen. Jag minns inte exakt första dagen på KTH, men jag är säker på att professorerna inte stod i kör och sjöng välkomstsånger.

Personalen hälsar alla välkomna med körsång.

 
Det slog mig också att det här bara är lustfyllt från min sida. Tidigare skolor har jag för all del också valt själv, som Forsmark och KTH, men jag har ändå delvis styrts av vad som varit strategiskt fördelaktigt för mig. Den här gången finns det ingen press, inga prestationskrav och inga betyg som ska uppnås. Det här gör jag helt och fullt för att jag tycker det är kul.

Efter aulan träffade vi så äntligen mannen, myten, legenden: Christian Minatti. Med sitt yviga hår, vita ögonbryn, tyska brytning och sportoverall av inte allra senaste årsmodell får han mig att tänka på en slags sportig Einstein. Efter lite kort info gick vi och spelade fotboll på gräsmattan bakom skolan. Syftet var mest att lära sig alla namnen och det fungerade riktigt bra. Jag är ändå glad över att jag inte är här för att träna fotboll, jag kände mig knappast som någon talang. Senast jag spelade var dessutom troligen i mellanstadiet.

Den mytomspunne mannen. Jag låter honom förbli lite mytomspunnen eftersom han inte syns så bra i motljus.

Efter lunchen som var riktigt bra körde vi lite mer schemainformation och därefter var det på med rullskidmunderingen och sedan rull iväg till dagens riktiga pass: intervaller på Hemus rullskidbana. Efter två testvarv körde vi 15/15, vilket betyder 15 sekunder stakning där man ger princip allt man orkar, följt av 15 sekunder riktigt lugnt. Ganska snart spyjobbigt och vi körde så i 30 minuter. Efter det gick vi över till diagonalteknik. Banan var riktigt kuperad med backar och kurvor mest hela tiden, vilket jag inte direkt är van vid eftersom jag mest kört på cykelbanorna runt Stockholm. Det känns som att man blir stark som en häst om man nöter ett tag på den där banan.

Snabba ryck - bokstavligen - på rullskidbanan.

Minatti filmade åkningen och när vi kom tillbaka gick vi igenom och tittade på tekniken. På stakningen behöver jag komma upp i frekvens under impulserna, men det sa han redan när vi åkte och det kunde jag ganska enkelt rätta till. På diagonalen har jag inte tillräckligt distinkt kick, utan mer drar skidan bakåt. Det förklarar förmodligen varför jag ofta har bakhalt, men den känns inte lika lätt att rätta till. För mig handlar diagonal väldigt mycket om balans, att våga och kunna stå på en skida i taget, och än så länge tar det nästan allt fokus. Min ömma hälsena stör här lite också, så jag inte riktigt vågar ta i. Jag var ändå glad över att det ändå såg ut som diagoalåkning på filmen, för ett halvår sedan kunde jag inte diagonala alls på rullskidor.

Efter genomgången satt det fint med middag och därefter var den första skoldagen slut. Jättekul att träffa alla, det verkar vara en superbra grupp. Vi är ganska få, strax över tio stycken, så jag hoppas och tror att vi blir ett sammansvetsat gäng. Det känns i alla fall hur bra som helst det här just nu.

Imorgon smäller det!

Nu har de flesta anlänt inför skolstarten imorgon. Idag har jag inte gjort speciellt mycket, jag trampade bort till ICA Maxi mellan regnskurarna, annars har jag mest socialiserat med de andra som kommit hit och laddat med ett rejält lass spaghetti och köttfärssås. Jag vet inte riktigt vad som väntar imorgon så en välfylld mage känns som en bra grund.

Käk för en skidåkare.

Det ska bli kul att träffa alla och i synnerhet tränaren, den smått mytomspunne Christian Minatti, mest känd för sitt tekniktips för diagonalåkning: "tryck och njut" .

Slutligen kommer här dagens höjdpunkt, den mycket efterlängtade bilden på den personliga växten! Jag tog det säkra före det osäkra och körde på en paraplyaralia som jag har hemma. Fönster i österläge är kanske inte idealiskt ur odlingssynpunkt, men jag hoppas att den också kommer att trivas.

Hej växt!

Det var allt för idag. Imorgon drar det igång!

Har du gjort något oväntat?

Vad gör jag då här i Mora?

För ett par år sen träffade jag en gammal gymnasiekompis som var och hälsade på i Stockholm. Vi hade inte setts på runt 10 år och gick och tog en öl i Gamla stan. Det var lika trevligt som under skoltiden och vi pratade om allt möjligt. Klurig som han är så ställde han plötsligt frågan: "Martin, har du gjort något oväntat under de här åren?". Tystnad. Det är verkligen en bra fråga. Vad kvalar som oväntat? Jag hade ju gått på KTH och tagit examen därifrån. Det var knappast oväntat om man känt mig under gymnasiet, dessutom pluggade i princip alla från Forsmark vidare. Jag hade ju rest litegrann, men det har ju också nästan alla gjort. Nej, jag kunde inte komma på något jag gjort som kunde räknas som oväntat. Detta kändes som något av ett nederlag och det bästa jag kunde komma med var en kontring. Det visade sig att han kanske inte heller gjort något speciellt oväntat. Han hade också pluggat vidare, vilket knappast kom som en chock. Han spelade lite i ett band, vilket man också kunnat tänkt sig, eftersom han var musikalisk. Han jobbade tillsammans med en annan klasskompis från Forsmark med en sporthemsida och slutligen bodde han med samma tjej. Inga enorma överraskningar alltså, vilket faktiskt kändes lite skönt. Det var alltså inte bara jag som hade gjort precis det man kunde ha förväntat sig. Men den där frågan har förföljt mig sedan dess.

Jag har aldrig haft bilden av mig själv som en sportig person, utan sett mig själv som mer åt det intellektuella hållet. Däremot har jag alltid gillat natur och friluftsliv, så jag har rört på mig utan att direkt kalla det träning. Sedan jag var liten har jag dock tittat på Vasaloppet på TV och tänkt att "det där vill jag göra nångång". När jag pluggade kändes det aldrig aktuellt att investera tid och pengar i ett par längdskidor. Det jag tyckte mig ha råd med och hinna med var en löptur någon gång ibland, men efter att jag tagit examen och den första bra vintern på länge kom året därpå skaffade jag tillslut ett par laggar på en sportbutik vid Norrtull. Naturligtvis började det töa samma dag som jag fick dem och eftersom jag inte hade en susning om hur man vallade gick det inte så bra. Jag kom inte uppför minsta lilla backe.

Vintern därpå gick det något bättre. Jag hade fått nys om att det fanns vallatejp, och med den hade jag plötsligt bra fäste. Däremot var tekniken ryslig. Jag hade inte alls koll på de olika växlarna, men jag minns att jag plötsligt upptäckte stakning med frånskjut på nyårsafton 2010 under en tur med en kompis på Söderbysjön.

Sommaren därpå anmälde jag mig friskt till öppet spår (samma sträcka som Vasaloppet, men går veckan innan och är formellt inte en tävling) och skaffade ett par rullskidor framåt höstkanten. Återigen var jag total nybörjare men jag nötte varv på varv längs en slinga på Skogskyrkogården. Det tog ganska lång tid innan det ens gick lika snabbt som jag kunde springa.

Sedan kom en ny snörik vinter och då började det lossna. På något sätt så lyckades jag ta mig i mål på öppet spår och dessutom på en helt ok nybörjartid, 8:02. Det var mycket tack vare det fantastiska föret, har jag insett senare. Nackdelen var att jag ramlade en hel del. Det gick ruskigt fort i utförsbackarna som var mycket längre än något jag stött på i Stockholm.

Efter öppet spår kände jag mig nöjd och på något sätt lite klar med skidåkningen. Check på det, liksom. Men framåt sensommaren började jag fundera på om jag skulle anmäla mig igen. Jag har glömt exakt hur, men jag fick upp ögonen för Stockholms Rullskidklubb. Jag tror det var min kompis Andreas som tyckte att jag borde leta upp andra som var intresserade av längdskidor så förmodligen hittade jag den på nätet.

Glad i hågen tog jag mig dit på en tisdagsträning i september. Av någon självuppblåst anledning så hade jag fått för mig att jag var lite bra på det här med skidåkning nu. Visst, jag kunde slipa en del på tekniken, men staka, det kan jag ju i alla fall, sa jag till mig själv. När vi började åka märkte jag hur snabba alla var, och på slutet av träningspasset hade vi ett kort race. Jag blev toksist.

Där var det nära att jag sket i det och gav upp. Det kändes helt enkelt inte värt all den träning som jag trodde att jag skulle behöva lägga ner för att ens komma näst sist. Men så stod det och vägde någon dag och sen tänkte jag att "nu jävlar". Så jag smygtränade en del på Skogskyrkogården igen och tog i mer, helt enkelt. Jag hade väl blivit lite bekväm. Då gick det i alla fall lite fortare. Dessutom hade jag fått några bra tips från träningspasset med klubben. Jag hade t.ex. inte ens koll på att man kunde dra åt stavremmarna. Har man gjort rätt så ska staven inte hänga ner i marken om man håller armen bakåt och öppnar handen. Min hängde rakt ner. Det blir jobbigare, för då måste man få fatt i staven igen i varje tag, eller hålla i den hela tiden. "Det är en timme på Vasaloppet bara det" skrockade någon. Se där, bara det gjorde det värt att gå med i klubben.

Nästa gång jag var med på träning körde vi löpning med stavar. Springa kan jag ju, och nu var jag nånstans mitt i istället och då insåg jag att det inte bara var övermänniskor som var med. Jag hade helt enkelt underskattat hur stor skillnad bra teknik gör på skidor. För att bli elit måste man naturligtvis vara extremt vältränad, men med bra teknik kommer man väldigt långt.

Sedan dess är jag fast, och det senaste året har jag tänkt på skidor varje dag. Och nu sitter jag här i Mora och ska börja skidlinjen imorgon. Och det, mina damer och herrar, det kvalar faktiskt som oväntat!

Mitt nya hem: Mora Folkhögskola

Nu har jag flyttat in här på elevboendet på Mora Folkhögskola i det hus som heter Kullan, det ser ut så här:

Kullan.

Jag kom hit på fredagskvällen. Tack Andreas och Andreas för flytthjälpen! Man bor blandat med elever från övriga utbildningar på skolan. Hittills är det bara Frida, som jag känner från rullskidklubben, och Max, som jag träffat en gång på träningsläger i Orsa, som är här, övriga dyker förmodligen upp imorgon söndag, några har varit i Trollhättan och åkt Alliansloppet. Frida sprang Vasastafetten i förmiddags och det skulle egentligen Max också gjort, men han var inte helt kry så han stod över. Han och jag var istället och tittade och hejade på målgångarna, både på stafetten och på Ultravasan (90 km löpning i terräng), som genomfördes för första gången. Starten gick fem på morgonen och löparna började droppa in i Mora runt lunch. För mig en ofattbar prestation att vara ute och springa så länge.

Otroligt bra fart efter 90 kilometer.

Vinnarlaget av Stafettvasan 2014 med det kanske mindre lagtypiska namnet "Idrottsarrangören Mats Andreasson", några minuter före IFK Mora. Om någon undrar varför han inte kommer ensam är det tydligen sed att hela laget åker och möter upp slutlöparen på upploppet.

Efter att de första lagen gått i mål och eftersom det regnade en del drog vi oss tillbaka mot skolan. Det är bara strax över en kilometer mellan skolan och Vasaloppsmålet, det känns lyxigt. Det ska bli skönt att slippa problemet med hemtransport efter Vasaloppet i vinter.

Vid en vanlig skolstart brukar man väl ladda upp med pennor, sudd och block, men den här gången fick det bli löparstrumpor och en funktionströja. De flesta jag äger är från Midnattsloppet och jag börjar bli lite trött på dem.

 

Dessa ska det svettas i.

På hemvägen visade Max runt lite i omgivningarna runt skolan. Det är verkligen otroligt fint här, nära Siljans strand och precis intill Zorns gammelgård med härbren och gärdsgårdar.

Fint.

Mer fint.

Max.

Undertecknad.

På kvällen kikade jag in på skolans gym som ligger ungefär 30 meter bort. Där fanns en gedigen gymnasiksal av äldre modell där det tydligen spelas en del innebandy. "Som uppvärmning" enligt Max, fast vad jag minns blir man rätt slut av innebandy så det kändes lite oroväckande.

Gymnastiksal.

Gym, med den viktigaste prylen i mitten.

I gymmet stod en skierg som såg synnerligen välanvänd ut, t ex gick det inte att ändra motståndet utan det satt fast på tyngsta, 10, men den gick betydligt lättare än vad min hemma gör på 10, så något verkar skumt. Däremot har jag vant mig vid att ha riktiga skidremmar som jag bytt till på min hemma, ska se om någon motsätter sig att vi byter ut dem. Standardöglorna gilder bara och gör ont i händerna.

I övrigt tycker jag att jag boat in mig bra på rummet. Det är ganska spartanskt inrett, men det passar mig.

 

Datan™ fick förstås följa med.

Länge sedan jag sov så gott. Ljuvligt tyst.

Det var väl ungefär det jag hunnit med idag. Imorgon ska jag ge mig ut på jakt för att införskaffa den efterfrågade personliga växten och lite andra pryttlar som kan behövas.