Loppet gick fyra varv på en bana som mätte 10,5 km, alltså 42 km totalt. Banan bestod av en backe ut från stadion upp till Björnparken, sedan utför och därefter mestadels flackt på ett vägspår bort till en vändpunkt i skogen och sen samma väg tillbaka.
 |
| Några minuter till start. |
Starten gick, jag låg långt bak i fältet som bestod av drygt 300 åkare. Jag brukar vilja undvika trassel med alltför hetsiga åkare som är snabbare än vad jag är, men det här var för långt bak. Jag borde lagt ut skidorna tidigare. Det är värt mycket om man hamnar med åkare som åker lika snabbt som man själv, dels för att man slipper ha långsammare åkare i vägen och dels att man kan hjälpas åt i en klunga och gå fortare än vad man hade orkat med själv.
Nära toppen av första backen, alltså redan några minuter efter start, tappade jag plötsligt skidan. Hur det gick till vet jag inte, men förmodligen trampade någon bakpå skidan så bindningen lossnade från plattan den sitter på. Aldrig varit med om det förut. Jag lyckades få tag i skidan mitt bland alla åkare och fly åt sidan. Där stod några åskådare och funktionärer varav en sa att bindningen inte gå att få på igen utan verktyg. Han erbjöd sig att låna ut sina skidor! Helt osannolik tur i oturen. Vi bytte skidor och telefonnummer och sen drog jag iväg.
Inte en enda åkare var längre inom synhåll. En bit in på vägspåret började jag komma ikapp några eftersläntrare. Jag insåg att möjligheterna att göra ett bra lopp var borta och fokuserade istället på att försöka plocka åkare, det är ju också kul. Peltonenskidorna jag fått låna passade mig riktigt bra och jag hade utmärkt fäste. Hur glidet var jämfört med hur mina egna hade gått är svårt att säga - hann inte känna hur mina gick riktigt - men jag tror det var rätt ok med tanke på temperaturen (nedåt 20 minus). Jag mötte täten rätt snart och då blev det trångt att försöka passera folk eftersom det bara var tre spår totalt och mötande tog upp två.
På sista varvet kroknade jag rejält och tog helt slut sista 3 - 4 kilometrarna. Jag borde kanske ha petat i mig något mer, enda energiintaget under loppet var en mugg sportdryck per varv. För ovanlighetens skull var jag tröttast i stakningen och inte i benen. Har aldrig haft kramp men det var nog nära i vänster triceps.
Vann gjorde Fredrik Byström som vi haft som tränare under lägret med klubben, så det var ju kul. Tydligen visste han alltså vad han snackade om. Han kom i mål på 1:46 och jag på 2:54. Jag blev alltså varvad, vilket jag förstås räknat med. Det är imponerande att på nära håll se vilket tryck eliten har när de kommer dundrande. Den kraften går inte riktigt fram på TV.
Positivt var:
- Äntligen ett lopp i fina förhållanden med hårda, bra spår. Lite väl kallt, men hade inte något större bekymmer med kylan egentligen. Jag skulle kanske haft en buff till runt halsen.
- Jag hade bra fäste och kunde åka mycket mer med benen än vanligt, vilket kändes bra eftersom jag jobbat en del på det.
- Den hjälpsamma mannen med skidorna. När jag lämnade hans skidor och hämtade mina hade han dessutom fått på bindningen på min skida igen! Han jobbade tydligen för Rottefella så det var helt rätt kille att träffa i ett sånt läge.
Slutligen lyckades jag missa den enda bussen tillbaka till Mora med typ två minuter. Jag testade att lifta och redan den tredje bilen stannade. Det var ett par som berättade att de inte brukade ta upp liftare, men hade sett att jag hade längdskidor med mig och då var det ju en annan sak. De hade langat dricka till sina två barn som varit med och åkt. Är de duktiga, frågade jag. Det visade sig vara Daniel och Rickard Tynell! Det blev en trevlig pratstund i bilen och en kul avslutning på en äventyrlig dag.
 |
| Man är sällan så vacker som efter ett skidlopp. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar