Det blev riktigt stressigt inför starten på Intersportloppet helt i onödan, så det ville jag undvika den här gången. Jag fick skjuts av Andreas upp som åkte banan utom tävlan. Vi var där ett par timmar innan start och jag började med att lägga ut mina fulskidor för att paxa en plats. Jag la dem i andra spåret kanske sju-åtta skidpar bak från startlinjen för tävlingsklassen vilket kändes precis lagom. Sen gick jag och hämtade nummerlapp, åt en rejäl andrafrukost, testade glid och fäste och värmde upp. Allt var under kontroll när det var kanske 25 minuter till start. Då skulle jag bara byta ut de utlagda skidorna mot tävlingsskidorna. Men jag hittade dem inte! Stressnivån steg markant. Snett bakom där jag mindes att jag lagt ut mina låg ett par som var misstänkt lika - samma modell, men något kortare. Jag var extremt rådvill om vad jag skulle göra. Det visade sig att en gubbe hade tagit fel och packat in mina i sin bil, men det erkände han inte först, och knappt sen heller. Tur att det inte var tävlingsskidorna han lagt beslag på, då hade dan varit förstörd. Jag stod i alla fall redo fem minuter innan start och hann lugna mig lite.
Starten gick ok, det korkade ihop i den lilla backen ut från stadion men flöt därefter på ganska bra, men sedan i den längre backen upp förbi björnparken åkte jag i mittenspåret som uppenbart gick långsammare än de båda övriga. Det var bara att gilla läget, det är för trångt för att försöka gå förbi mellan spåren i själva backen. Man kan önska bara att folk skulle ha en realistisk uppfattning om sin åkstyrka och kunna anpassa sin startposition efter det.
Efter backen flöt det på ganska bra, förutom några korta saxbackar där det tog tvärstopp. Spåren höll bra, däremot blev det rejäla stavdiken (där alla satt ner sina stavar gröps det ibland ut så man lätt fastnar eller sjunker ner), förstås i synnerhet på andra varvet, så det var lite lurigt att staka. Ibland åkte jag och tältade med flit, vilket betyder att man vinklar ut stavarna åt sidan och sätter ner trugorna bredare. Det ger sämre kraft eftersom en del av den går i sidled åt vardera hållet men det var ibland värt det eftersom underlaget var hårdare där.
Jag passerade åkare under hela första varvet och ungefär halva andra. Jag var riktigt nöjd med orken, jag kunde stå på uppför ordentligt och sedan återhämta mig snabbt så fort det blev utför. Fästet varierade utefter banan, ibland var det lite isigt och då funkade inte min burkvalla så bra. Ungefär mitt på andra varvet drog jag på rejält på ett flackt stakparti och fick ett tåg av åkare efter mig, som snart fick släppa allihop utom en. Men sen började jag klanta mig. Jag hade tryckt i mig en engerigel i utförsbacken innan varvning och planerat att ta en till nånstans på andra varvet. Mitt i en lämplig backe kom jag ihåg det och började fippla med gelen och drickat, men det var för sent och backen tog slut så jag blev stillastående. Ett gäng av dem jag nyss lagt mycket krut på för att hänga av susade förbi. Klantigt och typiskt orutinerat. Jag kom ikapp några av dem igen men inte alla. Mitt sköna flow jag haft så långt försvann i och med det. Jag började stressa en del i uppförsbackarna, lyckades halvvurpa när jag skulle byta spår men kom upp igen. Strax därpå satte jag staven på skidan och ramlade. Jag vet att jag hade en kanondag energimässigt, men allt jagande började kännas och plötsligt var jag rejält trött. Tursamt nog var det inte långt kvar och jag orkade stå på hyggligt in till mål.
Vann gjorde trefaldiga Vasaloppsvinnaren Jörgen Brink på 1:56:12, min tid blev 2:41:25. Det är knappt 39% efter i tid, och så nära har jag aldrig varit på ett skidlopp. För en stund sen fick jag mail från Vasaloppet där det framgick att tiden räckte till uppseedning till led 4!
 |
| Glad efter målgång! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar