Gotlandslägret

Måndag till lördag sista veckan i maj var vi på Gotland för att dra igång barmarksträningen på allvar. Det blev mest cykel men också en del rullskidor. Vi bodde några kilometer norr om Visby, strax förbi Snäck.

Utsikten mot Visby, med tornen på domkyrkan som landmärke.

 

Det låter mer som något taget ur en amerikansk serie än en plats på Gotland, men fint var det.

På måndagskvällen rullade vi in till Visby, det var kul att åka rullskidor mellan ringmuren och havet.

Agnes och Albin stakar på.

Dagen därpå var det dags för en cykeltur söderöver. Min hoj är en sån här:

Sjösala herrcykel.

Den är alltså inte precis någon racer. Den har bara tre växlar och väger en del. Framför allt sitter man ganska upprätt, så vid lite högre fart eller i motvind är man ett stort vindfång. De övriga hade antingen racers eller mountainbikes och efter några mil börjar skillnaden märkas. Jag och Albin hade skruttigast cyklar, så vi hängde med till Klintehamn, därifrån körde de andra en extraslinga och så lyckades vi tajma dem när vi kom ut på väg 142 tillbaka mot Visby. Vid det laget var jag rätt lak så jag släppte när de fortsatte rakt fram istället för mot Roma där jag hade bespetsat mig på ett glasstopp. Motvinden tilltog i samma takt som värken i benen. Jag hade inte med något att äta och sista milen hade jag kunnat döda för en glass. Jag passerade skyltar för hästfoder, kattmat, cement, däck och allt möjligt krimskrams men inte så mycket som en piggelin i sikte. Till slut var jag i utkanten av Visby och där uppenbarade sig plötsligt en Sibylla likt en oas i öknen. Efter en burgare och två muggar cola kändes livet bra igen. Det är otroligt vad mat gör skillnad för humöret. Jag var lika trött i benen efter att jag ätit, men det gjorde inte längre nånting. Innan var det det enda jag kunde tänka på. Knappt fyra timmar och nio mil blev det.

Sillgrissla vid Klintehamn. Fast jag tänkte mest på Pingu.

Rapsfält vid Sanda. Så gult att det nästan gör ont.

 
Efteråt var jag riktigt trött och sov ett tag för att försöka ladda om till rullskidracet på kvällen mot gotlandsklubben Svajde. Jag kände mig helt väck ända inpå uppvärmningen men lyckades kvickna till hjälpligt precis till start. Vi körde ca 8 km från Lummelunda till Lullyhill på fin cykelbana hela vägen. Efter en rejäl backe precis i början var det nästan bara stakning. Jag kom tvåa efter Adam och slog faktiskt alla gotlänningar som var med, så jag var glad att jag ställde upp.


På onsdagen tog jag en tur i lugn och ro på egen hand. Jag cyklade norrut mot Stenkyrka, sedan småvägar till Tingstäde vid Tingstäde träsk, som inte alls är ett träsk utan en sjö och vars vatten döljer det mystiska Bulverket. Där svänge jag av mot Hejnum, fortsatte småvägarna mot Fole, Bro och sen tillbaka. Drygt sex mil blev den turen och trots att jag tog det lugnt värkte det i benen mot slutet, förmodligen mest sen gårdagen.

Onsdagens cykeltur.

Tingstädes pampiga kyrka.

Blommor vid Hejnum hällar.

På torsdagen åkte vi långpass på rullskidor. Minatti körde oss ner till Roma och så åkte vi tillbaka därifrån via Dalhem, Endre och Bro. Jag blev glad när jag fick syn på den magnifika uråldriga ek som står intill den smalspåriga museijärnvägen som jag åkt när jag var liten. Eken hade till och med en egen station.

Nästa: eken!

På fredagen cyklade vi till Fårö. Jag bestämde mig för att köra på egen hand i mitt eget tempo, men kände mig mycket piggare i benen så det gick ganska raskt. Dessutom var det fin medvind på uppvägen och då har jag inte så stor nackdel av cykeln. I Lärbro stannade jag till. Min mormors farfar var prost där och jag har det här gamla fotografiet på honom, hans son och sonson (min mormors bror) utanför prästgården 1914.

Min mormors farfar Carl Sik i Lärbro 1914.

Samma prästgård, 101 år senare. Kyrktornet sticker upp i bakgrunden.

Efter överfarten med färjan trampade vi upp till raukfältet Digerhuvud på nordsidan där vi åt lunch och slumrade ett tag till vågbruset. Gotland (och förstås Fårö) är uppbyggt av korallrev från silurtiden (430 miljoner år sedan) och raukarna är de hårdaste delarna som står kvar när havet eroderat bort resten. Det är svårt att ta in att hela ön faktiskt består av skeletten från döda djur.

Digerhuvud, Fårö.

Jag hade lite beslutsångest om jag skulle kasta in handduken och ta bussen tillbaka eller inte, men efter att ha styrkt mig med glass och kaffe vid färjeläget på Fårö valde jag att trampa hemvägen också. Det var mycket jobbigare än ditvägen p.g.a. motvinden och det tog trekvart längre trots att jag tog en kortare väg. Det blev med råge distansrekord för mig på cykel på en dag, ungefär 14,5 mil. Till hela veckan sett blev det också träningsrekord, 19 timmar.

Jag bodde några år på Gotland när jag var liten, men sedan dess har jag bara varit dit några få gånger och har alltid velat ta en cykelsemester där och se mig omkring. Nu har jag gjort det, även om det finns mycket, mycket mer att se. Slutet av maj är en bra tid att besöka ön: allt är lummigt, ljusgrönt och rena paradiset samtidigt som turistsäsongen ännu inte riktigt börjat, så man slipper trängsel och trafik.