Hornbergsloppet

I söndags var det på't igen: Hornbergsloppet. Maratondistans i Årsunda söder om Sandviken. Jag hade en trevlig biltur dit och tillbaka med Per Ä i klubben, och väl framme träffade jag på Erik, Per E och Helena ur klubben samt Lena, Axel och Max från Mora som jag inte sett sedan avslutningen i somras.

Den här gången hade jag redan i förväg bestämt mig för att köra utan fäste för jag hade sett något på hemsidan om "flackt" med nånting på 100 höjdmeter på hela loppet vilket är riktigt lite.

Men väl igång var det backe direkt ut från start och därefter var det smalt och kurvigt inne i skogen med en del branta knixar som jag definitivt fick saxa i, i synnerhet på andra varvet då det blivit väldigt mosigt och trögt och armarna började protestera. Jag tror knappast att det var plattare än Roslagsloppet och det loppet hade åtminstone 300 meter stigning, vilket för all del inte så mycket det heller, men hade jag vetat att det var så pass backigt hade jag kört med fäste. Jag hade inte dåligt glid, men inte heller bättre än vad diagonalåkarna hade och uppför tappade jag ordentligt.

Jag hade också tänkt köra med normaltrugor som jag har på mina bättre stavar, men när jag testade sjönk jag igenom fullständigt så det fick bli de andra med dasslocken. Det var sista gången jag kör med det stavparet, jag var hela tiden orolig över att jag skulle knäcka dem i uppförsbackarna för de bågnade som två spaghetti.

Bansträckning. Mestadels genom skog men också över en del öppna fält. Tursamt nog inte någon blåst att tala om.

Starten gick bra och första varvet (21 km) tog 1:16 vilket jag är riktigt nöjd med. Det var också första gången jag hört speakern ropa upp mig på ett lopp, det kändes kul. Efter det åkte jag nog lite fortare en stund bara på det. Men en bit ut på andra varvet fick jag något som påminde om håll. Jag fick släppa min lilla klunga, trots att det var platt stakning just där. Åkare började passera. Jag lyckades vurpa och fick förstås skäll av en gubbe för det. Kan ingen skicka dem till Pluto? Det började kännas sådär halvt hopplöst igen. Med sju kilometer kvar kom Per E från klubben ångandes och en stund senare kom Brisen ikapp. Då kändes det plötsligt bättre, för om de inte var längre fram än så borde det inte ha gått så dåligt ändå. Jag orkade inte hänga på, men var inte så förfärligt långt efter dem i mål. Andra varvet gick på över 1:30, vilket är för stort tapp mot första för att jag ska vara nöjd. Jag gick i mål på 2:46:48. Under 2:40 hade känts fint. Vann gjorde - liksom i fjol - ovan nämnda Axel på 2:02:04. Jag är 37% efter och något led tre lär det knappast bli av det här, men lite bättre än förra helgen var det. Snittpuls 87% vilket får anses ok.

Efter målgång. Erik skålar i sportdryck.

Höjdgrafen är inte att lita på, z-koordinaten i GPS:en har dålig noggrannhet.

Roslagsloppet 2016

Mitt första långlopp för vintern. Med sex varv på en visserligen ganska flack golfbana men i trög och lös nysnö stod det mellan ovallat och vallat. Efter en del glidtestande och velande blev det till slut ovallat: det skilde så pass mycket i glid och jag fick höra att det inte var några längre saxbackar. Jag ångrar dock att jag la på fästvalla på mina klassiska innan jag kom på plats, jag misstänker nämligen att de kunnat gå bättre än skateskidorna. Men jag tror att alla upplevde att de hade dåligt glid idag i den kärva nysnön. Det är verkligen stor skillnad mot pistad konstsnö.

Spåren var knappast de bästa men det funkade ändå hyggligt. En pistmaskin hade förstås gjort det en hel del bekvämare. Det var ganska gropigt och stavdikena tilltog för varje varv.

Det var ganska kallt, kring -13 hade prognosen sagt, men det kan nog varit några grader svalare än så inne i skogen. Jag hade inga egentliga bekymmer med det förutom att innehållet i min vattenflaska frös. När jag klämde i mig en gel på näst sista varvet hade det suttit fint med några klunkar. Det var alltså helt onödigt att bära med en halvliter vatten hela vägen, jag borde naturligtvis ha kastat den vid sista varvning åtminstone, men tankeförmågan är tydligen inte på topp i slutet av en femmil. Langningen vid varvningen fungerade dock bra så jag fick i alla fall i mig en slurk sportdryck varje gång.

Jag körde kortärmat + långarmat underställ, windstopperkallingar, långfillingar, tävlingsdräkten plus klubböverdragsbrallorna. Det var ganska lagom, jag småfryser faktiskt hellre än är för varm.

Jag var på plats en timme o trekvart innan start och det var faktiskt inte för mycket. Jag kunde lägga ut skidorna först i mitt led, och det gjorde att jag äntligen kom iväg riktigt hyggligt i starten. Tyvärr vurpade jag efter nån kilometer i en utförsbacke när ena skidan skar ut i lössnön intill spåret. Hela tävlingsfältet susade förbi, så det var inte direkt någon moralhöjare. Det blev mycket jagande de två första varven, men sen hände samma sak igen en bit in på fjärde varvet när jag skulle byta spår. Då tappade jag både min klunga och gnistan. Därefter åkte jag i stort sett själv. Då och då kom det nån bakifrån men jag gjorde nästan inga försök att gå med. Första varvet gick på 29:30, de två sista tio minuter långsammare. Förmodligen hade jag tappat mindre mot slutet med fäste, men då hade det gått långsammare i början istället. Det var tre korta backar per varv jag fick saxa i, och det är nästan hopplöst att saxa på skateskidor.

Jag hann bli varvad av några åkare, bl.a. John och Carl ur klubben. Det hade jag räknat med när det är sex varv, men kul är det ju inte.

Hyfsat sliten strax efter målgång.

Den andra vurpan var vid 27 km, och det syns tydligt att glöden försvann då.

Dagen var alltså knappast någon succé, men några saker tar jag ändå med mig:

• Jag har stakat mitt första långlopp, en femmil dessutom i mycket trögt före
• Starten gick bra (tills vurpan)
• Jag har bättre toppfart än tidigare och är bättre på att göra ryck för att täppa till luckor, etc.

Nu när jag tittar i resultatlistan känns det faktiskt också lite bättre. Min tid blev 3:26:52 och segertiden (H35 var snabbast) är 2:38:15. Jag är alltså 30% efter vilket är mindre än i alla andra seedningslopp jag åkt. Nu var det ju inte riktigt Petter Eliassen eller Martin Sundby som tog hem det, men snitthastigheten för segraren, 3:13 min/km eller 18,58 km/h, säger ändå något om hur trögt föret var. Dessutom var jag ungefär mitt i resultatlistan, 20 av 38 i H35 och i H21 hade jag blivit 26:a av 39. Känslan på de två sista varven var nämligen att alla redan bytt om och gått och fikat. Jag ska försöka komma ihåg det till en annan gång det känns tungt och jag mest vill ge upp. Många bröt också loppet såg jag nu. Det kan delvis ha berott på den jämförelsevis hårda "reptiden" för att få gå ut på sista varvet, detta eftersom det blir mörkt tidigt.

Jag är också glad för att jag inte åkte upp till Dalarna för att köra Moraloppet som blev inställt i sista stund p.g.a extrem kyla. Jag lider med dem som rest dit endast för loppet.

Slutligen fick jag ett bra tips av Andreas som jag delar vidare här: eftersom det var små, enkla nummerlappar som skulle nålas fast, och jag inte ville göra hål i klubbdräkten, tog jag med nummerlappen från söderskidan som är mer som en väst, vände den ut och in och nålade fast dagens lapp på den.

Innehållet i min vattenflaska ännu efter två timmar med buss och tunnelbana. Sa jag att det var kallt?

Ungefärliga varvtider:

1. 0:30 - 30:00 = 29:30
2. 30:00 - 1:01:20 = 31:20
3. 1:01:20 - 1:33:00 = 31:40
4. 1:33:00 - 2:08:30 = 35:30
5. 2:08:30 - 2:48:00 = 39:30
6. 2:48:00 - 3:27:00 = 39:00