Hornbergsloppet

I söndags var det på't igen: Hornbergsloppet. Maratondistans i Årsunda söder om Sandviken. Jag hade en trevlig biltur dit och tillbaka med Per Ä i klubben, och väl framme träffade jag på Erik, Per E och Helena ur klubben samt Lena, Axel och Max från Mora som jag inte sett sedan avslutningen i somras.

Den här gången hade jag redan i förväg bestämt mig för att köra utan fäste för jag hade sett något på hemsidan om "flackt" med nånting på 100 höjdmeter på hela loppet vilket är riktigt lite.

Men väl igång var det backe direkt ut från start och därefter var det smalt och kurvigt inne i skogen med en del branta knixar som jag definitivt fick saxa i, i synnerhet på andra varvet då det blivit väldigt mosigt och trögt och armarna började protestera. Jag tror knappast att det var plattare än Roslagsloppet och det loppet hade åtminstone 300 meter stigning, vilket för all del inte så mycket det heller, men hade jag vetat att det var så pass backigt hade jag kört med fäste. Jag hade inte dåligt glid, men inte heller bättre än vad diagonalåkarna hade och uppför tappade jag ordentligt.

Jag hade också tänkt köra med normaltrugor som jag har på mina bättre stavar, men när jag testade sjönk jag igenom fullständigt så det fick bli de andra med dasslocken. Det var sista gången jag kör med det stavparet, jag var hela tiden orolig över att jag skulle knäcka dem i uppförsbackarna för de bågnade som två spaghetti.

Bansträckning. Mestadels genom skog men också över en del öppna fält. Tursamt nog inte någon blåst att tala om.

Starten gick bra och första varvet (21 km) tog 1:16 vilket jag är riktigt nöjd med. Det var också första gången jag hört speakern ropa upp mig på ett lopp, det kändes kul. Efter det åkte jag nog lite fortare en stund bara på det. Men en bit ut på andra varvet fick jag något som påminde om håll. Jag fick släppa min lilla klunga, trots att det var platt stakning just där. Åkare började passera. Jag lyckades vurpa och fick förstås skäll av en gubbe för det. Kan ingen skicka dem till Pluto? Det började kännas sådär halvt hopplöst igen. Med sju kilometer kvar kom Per E från klubben ångandes och en stund senare kom Brisen ikapp. Då kändes det plötsligt bättre, för om de inte var längre fram än så borde det inte ha gått så dåligt ändå. Jag orkade inte hänga på, men var inte så förfärligt långt efter dem i mål. Andra varvet gick på över 1:30, vilket är för stort tapp mot första för att jag ska vara nöjd. Jag gick i mål på 2:46:48. Under 2:40 hade känts fint. Vann gjorde - liksom i fjol - ovan nämnda Axel på 2:02:04. Jag är 37% efter och något led tre lär det knappast bli av det här, men lite bättre än förra helgen var det. Snittpuls 87% vilket får anses ok.

Efter målgång. Erik skålar i sportdryck.

Höjdgrafen är inte att lita på, z-koordinaten i GPS:en har dålig noggrannhet.