La grande finale

Som avslutning på läsåret sprang vi idag den beryktade Bjarnerundan. Så här står det på Mora outdoor:

Jag bävade en del inför den här eftersom det var ungefär en mil längre än jag nånsin sprungit. Vi öppnade lugnt. Prognosen sa uppehåll så jag körde på dubbla t-shirts.  Efter ungefär en timme började det spöregna, hagla och blåsa och det blev snabbt iskallt. Minatti hade kört bussen upp till Rostberg och sedan sprungit och mött oss. Tanken på att bryta uppkom, jag skulle bli farligt nedkyld om det fortsatte såhär, men ungefär när vi kom fram till bussen slutade det. Efter byte av tröja och påfyllning av vatten fortsatte vi.
 

Albin, Lena och Axel. Just det här råkar för övrigt vara samma myr som vi spelade fotboll på i höstas.

Därefter väntade Minatti med bussen med någon timmes mellanrum. Fantastisk service, och vi hade en stor klase bananer i bussen som vi tullade friskt av under andra halvan av passet. Det tog nämligen nästan fem timmar. Förmodligen var det något slags blöthetsrekord, för stigen bestod bitvis av smärre sjöar och myrarna räckte det att gå i för att bli andfådd. På ett ställe plurrade jag ner till halva låret.

Jag kommer sakna sånt här.

Start och mål i Hemus, löpning moturs.

Fram till 30 km kände jag mig oförskämt pigg, även om det började kännas i ljumskarna. Då lyckades jag snubbla på en sten och skrapa upp benet. Efter det tappade jag flytet och fick rejält ont i fötterna så det gick inte fort sista biten tillbaka till Hemus. Jag är väldigt glad att jag tog mig runt, det kändes lite som ett examensprov och jag är ganska säker på att jag inte hade orkat hela i höstas.
 

I mål. Tur att jag inte ska på finmiddag i de här skorna.

Nu är det dags att börjar packa ihop grejerna här i Mora, för i helgen flyttar jag ner till Stockholm igen.

Gotlandslägret

Måndag till lördag sista veckan i maj var vi på Gotland för att dra igång barmarksträningen på allvar. Det blev mest cykel men också en del rullskidor. Vi bodde några kilometer norr om Visby, strax förbi Snäck.

Utsikten mot Visby, med tornen på domkyrkan som landmärke.

 

Det låter mer som något taget ur en amerikansk serie än en plats på Gotland, men fint var det.

På måndagskvällen rullade vi in till Visby, det var kul att åka rullskidor mellan ringmuren och havet.

Agnes och Albin stakar på.

Dagen därpå var det dags för en cykeltur söderöver. Min hoj är en sån här:

Sjösala herrcykel.

Den är alltså inte precis någon racer. Den har bara tre växlar och väger en del. Framför allt sitter man ganska upprätt, så vid lite högre fart eller i motvind är man ett stort vindfång. De övriga hade antingen racers eller mountainbikes och efter några mil börjar skillnaden märkas. Jag och Albin hade skruttigast cyklar, så vi hängde med till Klintehamn, därifrån körde de andra en extraslinga och så lyckades vi tajma dem när vi kom ut på väg 142 tillbaka mot Visby. Vid det laget var jag rätt lak så jag släppte när de fortsatte rakt fram istället för mot Roma där jag hade bespetsat mig på ett glasstopp. Motvinden tilltog i samma takt som värken i benen. Jag hade inte med något att äta och sista milen hade jag kunnat döda för en glass. Jag passerade skyltar för hästfoder, kattmat, cement, däck och allt möjligt krimskrams men inte så mycket som en piggelin i sikte. Till slut var jag i utkanten av Visby och där uppenbarade sig plötsligt en Sibylla likt en oas i öknen. Efter en burgare och två muggar cola kändes livet bra igen. Det är otroligt vad mat gör skillnad för humöret. Jag var lika trött i benen efter att jag ätit, men det gjorde inte längre nånting. Innan var det det enda jag kunde tänka på. Knappt fyra timmar och nio mil blev det.

Sillgrissla vid Klintehamn. Fast jag tänkte mest på Pingu.

Rapsfält vid Sanda. Så gult att det nästan gör ont.

 
Efteråt var jag riktigt trött och sov ett tag för att försöka ladda om till rullskidracet på kvällen mot gotlandsklubben Svajde. Jag kände mig helt väck ända inpå uppvärmningen men lyckades kvickna till hjälpligt precis till start. Vi körde ca 8 km från Lummelunda till Lullyhill på fin cykelbana hela vägen. Efter en rejäl backe precis i början var det nästan bara stakning. Jag kom tvåa efter Adam och slog faktiskt alla gotlänningar som var med, så jag var glad att jag ställde upp.


På onsdagen tog jag en tur i lugn och ro på egen hand. Jag cyklade norrut mot Stenkyrka, sedan småvägar till Tingstäde vid Tingstäde träsk, som inte alls är ett träsk utan en sjö och vars vatten döljer det mystiska Bulverket. Där svänge jag av mot Hejnum, fortsatte småvägarna mot Fole, Bro och sen tillbaka. Drygt sex mil blev den turen och trots att jag tog det lugnt värkte det i benen mot slutet, förmodligen mest sen gårdagen.

Onsdagens cykeltur.

Tingstädes pampiga kyrka.

Blommor vid Hejnum hällar.

På torsdagen åkte vi långpass på rullskidor. Minatti körde oss ner till Roma och så åkte vi tillbaka därifrån via Dalhem, Endre och Bro. Jag blev glad när jag fick syn på den magnifika uråldriga ek som står intill den smalspåriga museijärnvägen som jag åkt när jag var liten. Eken hade till och med en egen station.

Nästa: eken!

På fredagen cyklade vi till Fårö. Jag bestämde mig för att köra på egen hand i mitt eget tempo, men kände mig mycket piggare i benen så det gick ganska raskt. Dessutom var det fin medvind på uppvägen och då har jag inte så stor nackdel av cykeln. I Lärbro stannade jag till. Min mormors farfar var prost där och jag har det här gamla fotografiet på honom, hans son och sonson (min mormors bror) utanför prästgården 1914.

Min mormors farfar Carl Sik i Lärbro 1914.

Samma prästgård, 101 år senare. Kyrktornet sticker upp i bakgrunden.

Efter överfarten med färjan trampade vi upp till raukfältet Digerhuvud på nordsidan där vi åt lunch och slumrade ett tag till vågbruset. Gotland (och förstås Fårö) är uppbyggt av korallrev från silurtiden (430 miljoner år sedan) och raukarna är de hårdaste delarna som står kvar när havet eroderat bort resten. Det är svårt att ta in att hela ön faktiskt består av skeletten från döda djur.

Digerhuvud, Fårö.

Jag hade lite beslutsångest om jag skulle kasta in handduken och ta bussen tillbaka eller inte, men efter att ha styrkt mig med glass och kaffe vid färjeläget på Fårö valde jag att trampa hemvägen också. Det var mycket jobbigare än ditvägen p.g.a. motvinden och det tog trekvart längre trots att jag tog en kortare väg. Det blev med råge distansrekord för mig på cykel på en dag, ungefär 14,5 mil. Till hela veckan sett blev det också träningsrekord, 19 timmar.

Jag bodde några år på Gotland när jag var liten, men sedan dess har jag bara varit dit några få gånger och har alltid velat ta en cykelsemester där och se mig omkring. Nu har jag gjort det, även om det finns mycket, mycket mer att se. Slutet av maj är en bra tid att besöka ön: allt är lummigt, ljusgrönt och rena paradiset samtidigt som turistsäsongen ännu inte riktigt börjat, så man slipper trängsel och trafik.

Läger i Mora med Stockholms Rullskidklubb

Jag har lärt mig mycket av träningarna med rullskidklubben, nu var det dags för mig att ge något tillbaka. Vi på skidlinjen tillsammans med Minatti höll i ett läger för dem här i Mora. Elva träningssugna stockholmare infanns sig här på folkhögskolan lagom till torsdag lunch, sedan var det späckat schema i stort sett hela tiden fram till samma tid på söndagen.

Vi hann med morgonjoggar, yogapass, hållningsgymnastik, styrketräning, ett backrace på rullskidor, löpning längs den s.k. bananbanan, en långtur på rullskidor runt Orsasjön och stavgång uppför Gesundaberget. Några provade även på kajakpaddling när några andra testade att åka skaterullskidor.

Det ingick även teknikträning på rullskidor med filmning av varje åkare som vi sedan gick igenom tillsammans. Det är väldigt lärorikt att se och analysera både sin egen och andras åkning på film. Det är nog det mest effektiva sättet att öva upp sin blick för teknik, i synnerhet när man gör det med någon som har sånt extremt bra öga för det som Minatti.

På lördagkvällen grillade vi och badade bastu. Några friskusar vågade sig även på att doppa sig i Siljan.

Adam visar fartställning under teknikpasset och går igenom vad man ska tänka på. Det finns småtrix man kan använda för att maxa farten, och det är inte samma på rullskidor som på skidor :-)

 

Löpning längs Bananbanan. Minatti tar sig en välbehövlig slurk efter stigningen upp på Hökberget.

 

Bilden tagen på samma plats som bilden ovan. Orsasjön i fjärran.

 

Välkommet fikastopp på Orsa kaffestuga under långpasset runt sjön.

Tack alla för ett kul läger!

Skierg 5000m

Jag slog mitt rekord på 5000 m skierg igår. Med knappt fem sekunder, men ändå.

Displayen visar sluttid (19:55.4), tid per 500m för varje kilometer samt, längst till höger, drag per minut

Den gamla tiden var från knappt ett år sedan och det minns jag som det överjävligaste jag gjort i det avseendet att jag fått pressa mig hårdast. Det här var inte heller direkt någon söndagspromenad, men klart mindre påfrestande än senast. Utan de rätt obekväma standardhantagen (som jag hade igår men inte på min egen hemma) hade det gått ännu lättare.

Farten betyder att jag genererar ca 205 watt enligt den här ganska bekväma kalkylatorn (som fungerar lika bra för Concepts roddmaskiner som stakmaskiner eftersom själva fläkttrumman, som ger motståndet, har samma konstruktion). Det sägs att Johan Olsson dragit 5000 m på 17:28. Det kan tyckas som att jag inte är så förfärligt långt efter, men hans tid innebär en effekt på 304 watt, och han väger inte ens 70 kg (när jag ställer mig på vågen visar den runt 80), så omsatt till fart på skidor, där motståndet inte är kubiskt utan snarare kvadratiskt i hastigheten, och där man måste förflytta sin egen vikt, blir det en ruskig skillnad.

Hur kommer det sig då att det blir kubiskt motstånd på skiergen och bara kvadratiskt när man åker skidor på riktigt? Båda är ju baserade på luftmotstånd (och i skidfallet även glidmotstånd mot snön, men det är också kvadratiskt). Jo, skiergen fungerar som ett vindkraftverk, fast baklänges. Man kan se det som att på skiergen genererar man vind genom att tillföra kraft - en vindturbin fungerar förstås tvärtom. Rörelseenergin hos luften är kvadratisk i vindhastigheten, men ju högre den hastigheten är, desto mer luft per tid passerar genom rotorn. Därför tillkommer en faktor v till. Detta motiveras lite mer ordentligt här.

Ja, så här blir det lätt när fysiker börjar åka skidor.

Jobba med kroppen

På fredagar har vi ibland fysiskt arbete på schemat. Då är vi nere vid vattnet och jobbar på den anläggning som består av en samling timmerhus och en scen som tidigare elever på skidlinjen har byggt, populärt kallat "Minattiland". Idag påbörjade vi arbetet med att bygga läktarna kring dammen som är framför scenen. Grus och sand i etager skall hållas på plats med stockar, och på etagerna skall det senare bli bänkar.

Stockarnas placering dryftas.

Lastbilslass nummer två.

En stark man och hans skottkärra.

Det var mycket grus som skulle flyttas från avstjälpningsplatsen och fördelas ut längs de blivande läktarna, runt 70 ton uppskattningsvis. Det gör man inte i brådrasket.

Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett.

För ett sekel sedan i detta land utförde stora delar av befolkningen liknande arbete 12 timmar om dagen, sex dagar i veckan. Jag skulle mycket ogärna bytt med dem, men att då och då arbeta hårt fysiskt känns bra.

Vila efter ett gott dagsverke som kändes i ryggarna på allihop.

Sammanfattning av vintern

Vi har faktiskt åkt skidor i Grönklitt ända tills nu, men nu är säsongen på upphällningen. Några dagar till går det kanske att åka, men sedan är det finito. Därför är det ett bra läge att blicka tillbaka på vintern som varit.

Skaråkning i Grönklitt idag, 21 april.

Förutom lägren i Torsby och Bruksvallarna var första skidpasset i Grönklitt 19:e november och i Hemus (Mora) den 8:e december.

Totalt har jag åkt 99 timmar klassiskt och 33 timmar skate, i sträcka räknat 114 respektive 32 mil. Det är 5,5 dygn eller sträckan Smygehuk - Kiruna. Snitthastigheten på skate är som synes lägre än på klassiskt, men jag har haft mer rena teknik- och balanspass där än på klassiskt, och i början av vintern kunde jag knappt åka skate.

Jag har åkt fyra lopp: Axa Ski Marathon, Intersportloppet, Orsa Grönklitt Ski Marathon och Vasaloppet. Orsa var förmodligen det som gick bäst, även om Vasaloppet också var hyggligt med tanke på föret. Jag försvarade åtminstone min plats i led fyra. Inför den här vintern stod jag i led sju.

Det jag är gladast över är att min allmänna snö- och skidvana blivit så mycket bättre. Utförsåkning ser jag inte längre som ett stort problem och alltifrån spårbyten till kurvtagning går mycket smidigare och naturligare nu än förut. Jag åkte t ex länge klassiskt i mina skatepjäxor för att de kändes stabilare men inte heller det är längre ett bekymmer. Dessutom har jag säkert blivit lite starkare och uthålligare också, men det är lite svårt att skilja ut vad som är vad. Är man bekväm med att stå på skidor kan man slappna av mer, pulsen sjunker och de vunna hjärtslagen kan istället läggas på att föra en framåt. Jag tror att det är den största vinsten.

Förbättringspotentialen då? Jag är trots en hel del nötande fortfarande inte nöjd med diagonalåkningen. I vissa fören går det riktigt bra men i andra inte, så möjligen är det fortfarande materialet som inte matchar optimalt. Skidorna jag hade tidigare var solklart för hårda i spannet (ger bakhalt) men när de gick sönder och jag fick byta dem fick jag ett par nya som fungerat betydligt bättre - utom på just Vasaloppet där jag också hade bakhalt. Det är små marginaler när det kommer till fästvallning, hur långt och hur tjockt man lägger har stor inverkan.

Sedan är jag fortfarande relativt grön på skate, men jag har en grund att utgå ifrån och jag känner att jag fattat hur det funkar - förutom tvåans växel där poletten inte riktigt trillat ner än. Då åker jag mer som något mellanting mellan tvåans och fyrans växel. Men trean och fyran går ganska bra nu och jag får till trycket från benen mycket bättre än tidigare, då det mest var stakning med extra bensprattel. Jag tror att jag är åtminstone lika snabb nu när jag kör skate som när jag åker klassiskt, vilket känns som ett krav för att man ska kunna påstå att man kan skate. Om någon vill kika på de olika växlarna finns ett klipp här. Ettans växel används knappt, jag har åtminstone inte övat specifikt på den.

Jag avrundar med några minnen från vintern.

Fantastiska dagar har vi haft. Här spåret mot Norra Garberg i ca 25 minusgrader.

Det är något visst med när världen blir helt i svartvitt. Här från Vasaloppets högsta punkt. Mörka granar tyngda av snö, fullständigt öde, knäpptyst och milsvid utsikt över Västerdalälvens dalgång.

Bygge av skicrossbana åt traktens småknattar.

 

Slutspurten i Kortvasan 2015. De sista metrarna av Daniel Tynells skidkarriär (till vänster i vitt), men det visste ingen då.

 

Glada rullskidklubbare på snö.

Slutligen, enormt tack Minatti för all hjälp med vallning, utrustning, tekniklektioner, råd, tips, feedback och allt skjutsande hit och dit. Det har verkligen varit en resa, men mest inombords.

Minatti tycker att vårturerna på skaren är säsongens efterrätt. Det är lätt att hålla med.

Vasaloppet 2015

Årets upplaga av Vasaloppet blev en ganska blöt historia.

Jag kom med den första bussen från Mora som rullade redan 3:30 och var framme några minuter i sex, men då ringlade kön till startfållan för led fyra redan lång. Parkeringen vid starten var ett hav av slask och lera, och själva startfältet var en plaskdamm.

Ingen vacker syn. Jag ställde mig till höger om den här lilla sjön.

I själva startögonblicket strulade tydligen nätet längst fram, men det märkte jag aldrig av. Det flöt på ganska bra fram till backen, sen tog det förstås stopp. Jag tog högra vägen upp vilket kanske gick snabbare idag, men sen står man i högerspår som normalt är långsammre. Jag försökte ta det lugnt och spara energi, men folk stressar något enormt i den där backen och ska till varje pris försöka pressa sig förbi. Det tog 29 minuter upp till högsta punkten.

Väl uppe på myrarna var det rejäl sidvind som tog tag i stavarna, så man fick verkligen hålla i dem för att rikta in dem rätt inför varje tag. Jag såg åkare som var nära att blåsa omkull i vindbyarna. Spåren var förvånansvärt bra men stavfästet dåligt, och då hade jag ändå de största trugorna. Jag stakar med ganska mycket kraft och låg frekvens, och när det är sådär mjukt sjunker jag mest igenom och mycket av kraften går förlorad.

När det gick utför märkte jag snart att jag hade riktigt bra glid jämfört med övriga åkare och det dröjde ända tills efter Evertsberg innan jag såg någon som hade lika bra. I gengäld hade jag svårt att få fäste i uppförsbackarna. Jag kunde springa på skidorna och saxa hjälpligt, men inte slappna av och diagonala eller använda frånskjut, vilket jag verkligen hade velat. Det både förbryllar och stör mig, dels eftersom jag haft bra fäste på mina nya skidor tidigare, visserligen med brukvalla, och dels då andra jag pratat med som haft samma valla haft bra fäste.

Fram till Risberg (35 km) kände jag mig stark, men de långa, sega backarna upp dit tog på stakmusklerna. Det gick nämligen betydligt fortare att staka uppför än att försöka springa och pulsen blir lägre men i längden orkar inte armar och axlar. Vid Evertsberg, drygt halvvägs, började jag bli rejält mör.

En gel sprack när jag skulle klämma i mig den så fick allt på mig och i handsken vilket gjorde att staven först halkade omkring och sen klibbade fast, så den hjälpte ju inte direkt. Jag fick hälla en mugg vatten på handsken för att blöta upp den igen.

Efter Lundbäckbackarna (6 mil), som jag mest saxade i då det inte fanns några spår kvar, var jag rökt. Den positiva trenden med att jag åkte om folk bröts vilket kändes surt. De två sista platta milen passar mig egentligen perfekt, och stavfästet blev lite bättre eftersom den biten var konstsnö, men jag orkade inte hålla mycket mer än A1-puls. Jag bälgade i mig tre fulla muggar blåbärssoppa vid Eldris och lyckades med maximal viljeansträning öka lite sista fem kilometerna och hejda fallet. Snittpulsen blev 154 (knappt 83%) vilket är lite lågt för att jag ska vara nöjd.

Pulskurvan talar sitt tydliga språk: så här ser det ut när man kroknar, men forceringen sista kilometrarna syns också. Högsta pulsen, 180, är inte oväntat i toppen av startbacken.

På flera ställen längs spåret var det helt enkelt ingen snö, med barmark stora fläckar och grus och sten. Vid Gophus var det ett riktigt vattenhinder med kanske 2 dm djup issörja som man plöjde igenom. Killen framför mig var ytterst nära att ramla. I backen innan Hökberg gick en liten bäck i själva spåret som man fick skida mot. Det kändes verkligen som att spåren smälte bort under en. Jag vågar inte tänka på hur det såg ut för åkarna i led 10, bragdmedalj till alla som tog sig i mål därifrån. Hade loppet gått en dag senare hade man alla gånger fått ställa in.

Förhållandena var alltså ganska dåliga, men jag är nöjd med att jag inte lät mig störas av det. Jag var så inställd på det, annars är det en sak som jag hade kunnat bli ganska grinig över. En annan bra sak är att jag kände mig stabil och var aldrig osäker i utförskörningarna vilket är ett stort framsteg. Snövanan och balansen har helt klart blivit mycket bättre. Klädseln fungerade rätt bra, jag hade helt underställ under tävlingsdräkten. I början var det lite för varmt, men sen när jag inte orkade hålla ångan uppe på samma sätt var det lagom.

Om man vill kan man här se när jag går i mål, precis efter 2:09:00 in i filmen, i spåret näst längst till höger i bild. På något vis lyckas jag ändå orka dra på en rätt hyfsad slutspurt och tar nog tio pers inne på målrakan.

Min tid blir 6:38:58 vilket är en timme och 18 minuter bättre än i fjol, och placering totalt 2785 (i herrklassen 2687) mot i fjol 6193 (5860). I övrigt grymma prestationer både i klassen och i Rullskidklubben med många personbästa, om inte tidsmässigt så placeringsmässigt. Att segertiden är så snabb som 4:02 förvånar med tanke på förhållandena, jag har tittat på loppet nu och tror inte det är något år täten tryckt på så hårt hela vägen. Normalt brukar det länge vara en stor klunga, i synnerhet på senare år när så många duktiga varit med, men i år orkade de helt enkelt inte hänga med. Vilka skidor man hade var förmodligen också mer utslagsgivande än vanligt, glidet tenderar att skilja mer när det är varmt och blött än när det är kallt. I fjol var åkare nr 100 knappt 9 minuter efter, i år var det 46 minuter. Mitt mål var egentligen att klara medaljtid (alltså segertid + 50%) och det brukar vara mellan 2200 och 2500 som klarar det, men i år var det bara runt 1600, så jag hade nog behövt stå i led tre för att klara det.

Det är märkligt, men igår när jag åkte ville jag bara att det skulle ta slut och jag skulle vara i mål (åtminstone andra halvan), men redan idag - trots att kroppen ännu är rejält mörbultad - är jag redan sugen på att åka igen. Hur den psykologin fungerar vet jag inte, jag antar att det är ungefär som med andra sorters missbruk. Vasaloppet är väldigt speciellt och jag börjar ana att fungerar lite som en drog. Hur jävligt det än kan vara är det också fantastiskt: hela skalan på arrangemanget, alla funktionärer som gör sitt yttersta, alla åkare som gör sitt yttersta, alla livsöden som möts - människor från hela världen, människor som överlevt cancer, stroke. Sammanlagt hundratusentals timmar av förberedelser med hårda, långa träningspass. Segrar, nederlag, hopp och förtvivlan, allas kamp mot sig själva, svett, hjärtan som bultar, tårar av trötthet och glädje. Jag blir gråtmild när jag tänker på det.

Orsa Ski Marathon

I lördags var det dags för Orsa Ski Marathon och nästan tusen personer stod på startlinjen. Loppet gick två 21-kilometersvarv på de relativt kuperade spåren i Grönklitt. Temperaturen var kring noll, det var molnigt vid starten men solen kom fram under loppet. Jag vallade med blå burk och ovanpå det några lager Rode fast 0 till -2 vilket funkade hyfsat. Jag vågade inte lägga varmare för jag ville inte riskera att snö skulle bygga på under vilket totalt kan sabba ens glid.

Det blev riktigt stressigt inför starten på Intersportloppet helt i onödan, så det ville jag undvika den här gången. Jag fick skjuts av Andreas upp som åkte banan utom tävlan. Vi var där ett par timmar innan start och jag började med att lägga ut mina fulskidor för att paxa en plats. Jag la dem i andra spåret kanske sju-åtta skidpar bak från startlinjen för tävlingsklassen vilket kändes precis lagom. Sen gick jag och hämtade nummerlapp, åt en rejäl andrafrukost, testade glid och fäste och värmde upp. Allt var under kontroll när det var kanske 25 minuter till start. Då skulle jag bara byta ut de utlagda skidorna mot tävlingsskidorna. Men jag hittade dem inte! Stressnivån steg markant. Snett bakom där jag mindes att jag lagt ut mina låg ett par som var misstänkt lika - samma modell, men något kortare. Jag var extremt rådvill om vad jag skulle göra. Det visade sig att en gubbe hade tagit fel och packat in mina i sin bil, men det erkände han inte först, och knappt sen heller. Tur att det inte var tävlingsskidorna han lagt beslag på, då hade dan varit förstörd. Jag stod i alla fall redo fem minuter innan start och hann lugna mig lite.

Starten gick ok, det korkade ihop i den lilla backen ut från stadion men flöt därefter på ganska bra, men sedan i den längre backen upp förbi björnparken åkte jag i mittenspåret som uppenbart gick långsammare än de båda övriga. Det var bara att gilla läget, det är för trångt för att försöka gå förbi mellan spåren i själva backen. Man kan önska bara att folk skulle ha en realistisk uppfattning om sin åkstyrka och kunna anpassa sin startposition efter det.

Efter backen flöt det på ganska bra, förutom några korta saxbackar där det tog tvärstopp. Spåren höll bra, däremot blev det rejäla stavdiken (där alla satt ner sina stavar gröps det ibland ut så man lätt fastnar eller sjunker ner), förstås i synnerhet på andra varvet, så det var lite lurigt att staka. Ibland åkte jag och tältade med flit, vilket betyder att man vinklar ut stavarna åt sidan och sätter ner trugorna bredare. Det ger sämre kraft eftersom en del av den går i sidled åt vardera hållet men det var ibland värt det eftersom underlaget var hårdare där.

Jag passerade åkare under hela första varvet och ungefär halva andra. Jag var riktigt nöjd med orken, jag kunde stå på uppför ordentligt och sedan återhämta mig snabbt så fort det blev utför. Fästet varierade utefter banan, ibland var det lite isigt och då funkade inte min burkvalla så bra. Ungefär mitt på andra varvet drog jag på rejält på ett flackt stakparti och fick ett tåg av åkare efter mig, som snart fick släppa allihop utom en. Men sen började jag klanta mig. Jag hade tryckt i mig en engerigel i utförsbacken innan varvning och planerat att ta en till nånstans på andra varvet. Mitt i en lämplig backe kom jag ihåg det och började fippla med gelen och drickat, men det var för sent och backen tog slut så jag blev stillastående. Ett gäng av dem jag nyss lagt mycket krut på för att hänga av susade förbi. Klantigt och typiskt orutinerat. Jag kom ikapp några av dem igen men inte alla. Mitt sköna flow jag haft så långt försvann i och med det. Jag började stressa en del i uppförsbackarna, lyckades halvvurpa när jag skulle byta spår men kom upp igen. Strax därpå satte jag staven på skidan och ramlade. Jag vet att jag hade en kanondag energimässigt, men allt jagande började kännas och plötsligt var jag rejält trött. Tursamt nog var det inte långt kvar och jag orkade stå på hyggligt in till mål.

Vann gjorde trefaldiga Vasaloppsvinnaren Jörgen Brink på 1:56:12, min tid blev 2:41:25. Det är knappt 39% efter i tid, och så nära har jag aldrig varit på ett skidlopp. För en stund sen fick jag mail från Vasaloppet där det framgick att tiden räckte till uppseedning till led 4!

Glad efter målgång!

Vasaloppet solokvist

Jag gjorde ju ett tappert försök att åka från Sälen till Mora för några veckor sedan, som jag beskrev i det här inlägget. I lördags gav jag mig i kast med det igen.

Jag tog samma buss mot Sälen och hoppade av vid starten. Vädret den här gången såg verkligen inbjudande ut, men liksom jag förra gången oroat mig för snöfallet bekymrade mig nu den annalkande stormen Ole. Tidningarna var fyllda med "livsfarligt att vistas ute på fjället - stanna inne"-rubriker. Jag hade kollat väderprognoserna noga både kvällen innan och tidigt på morgonen och konstaterat att ovädret gällde Norrland och att Dalarna skulle klara sig undan med en del blåst, men inga varningar var utfärdade för området och ingen nederbörd skulle falla. När jag lämnade Mora var det helt stilla. Framme i Sälen hade det börjat blåsa en del, vilket inte framgår alls på denna idylliska bild.

Soligare än senast.

På prognosen såg det ut att vara klockrent blå extra-före (d.v.s. lättvallat då det gäller fästet: medelhård burkvalla) men väl i backen visade det sig vara oväntat svårt. Solen hade legat på så mycket att det bildats en isskorpa på snön, och då är burk nästan värdelöst och det är klister som gäller. Det hade jag förstås inte med mig något, utan kladdade på några lager till av en mjukare burkvalla som jag hade med mig. Det blev något bättre men inte bra.

Väl uppe för backen blev det plötsligt mycket angenämt med frisk medvind och kanonfina spår, utom vissa öppna partier där de blåst igen. Bara att staka på. Jag hade inte något superglid p.g.a. all valla jag lagt på, men ganska ok.

Myrarna mot Smågan.

Solen låg på och det blev snabbt ganska varmt, jag hade för mycket kläder med mig så jag fick stanna och ta av mig. Trots bakhalt och diverse stopp tog nu Smågan (10 km) en timme blankt istället för 1:22 som senast, och i Mångsbodarna (24 km) var jag på knappt två timmar istället för tre. Strax innan Mångsbodarna började dock alltmer hotfulla moln torna upp sig åt norr, och snart fyllde de hela himlen. När jag stannade till och åt lite vid kontrollen började några snöflingor singla genom luften och två minuter senare när jag gav mig av igen brakade snöovädret lös.

Någon timme och någon mil efter förra bilden.

Det blev snabbt läge att ta på sig extrakläderna igen. I en ganska brant utförslöpa möttes jag av en vindby så jag nästan stannade mitt i backen. "Ska det bli lika muntert som senast?" funderade jag och sände några onådiga tankar till SMHI vars prognos utlovat ihållande medvind och noll snö. Jag stod på lite mer än tidigare för jag ville hinna så långt som möjligt innan spåren snöade igen, men det var redan kört: nysnön la sig som potatisklister och glidet försvann direkt. Det gick bättre att stå på ytan mellan spåren vilket i längden blir jobbigt för vristerna men nu var det helt klart värt det.

Risberg (35 km) tog 2:50 och väl framme där upphörde snöandet och vädret blev snart fint igen. Däremot hade blåsten fyllt spåren med det mesta som finns i skogen: grenar, löv, barr, mossa och kottar. Det fungerade ganska dåligt tillsammans med all min kladdiga fästvalla.

Till Evertsberg (47 km) kom jag efter 3:50, senast tog det 5:20. Jag hann förbi Gopshus (66 km) på samma tid den här gången.

Kontrollen i Hökberg.

Vid Läde (ca 15 km kvar) började jag känna mig rejält trött. Jag hade inte ont nånstans, frös inte eller var för varm, jag var bara trött. Från Läde in till Mora är det tack och lov nästan helt platt, men det är också jobbigt när man börjar ta slut. Efter strax över sju timmar var jag äntligen framme i Mora och då hade det hunnit bli nästan mörkt. Den här gången gick det! Pizzan och colan slank ner fint efteråt.

Efterlängtad syn.

Fina dagar i Mora

Januari är snart till ända och träningen har gått bra nu i några veckor, efter en ganska blek insats tidigare under vintern.

Igår fick jag prova på att vara skidtränare. Mora kommun har en friskvårdssatsning där de anställda får möjlighet att åka längdskidor med instruktion från oss på skolan, vilket resulterar i erfarenheter både för dem och för oss. Jag fick hand om fyra damer under en timme och gick igenom olika moment såsom de olika växlarna, spårbyte och kurvtagning. Jag visade och de gjorde efter. Det gick riktigt bra och ingen vurpade :-)

Idag har det verkligen varit en perfekt vinterdag: minus sju, klart och vindstilla. På förmiddagen åkte vi skate längs Vasaloppsspåret. Det var ett av mina absolut första långpass på skate och det var ganska ansträngande. Det krävs mycket övning för att kunna åka effektivt och avslappnat, men jag är på nivån att jag är glad över att jag får till de olika växlarna.

Eldris i morgonsolen.

Trött men glad.

På eftermiddagen hade vi först teori (idag idrottspsykologi om mål och motivation) och sedan gav vi oss ut på skidorna igen och körde något som vi kallar 15/15. Det betyder att man under 15 sekunder stakar på i princip allt man har och sedan vilar (glider) eller kör mycket lugnt nästa 15 sekunder. Så håller man på så i 30 minuter, alltså 60 impulser totalt. Det fina med det är att man kan ta i mer än vad man skulle orka hålla på längre intervaller, samtidigt som man inte får så mycket mjölksyra. Fokus är på frekvens så man övar upp musklernas förmåga att samarbeta snabbt. Här är pulskurvan (först uppvärmning och på slutet nedvarvning):

Jämn, hög puls under 15/15. Flås.

 Jag körde finskidorna och hade kanonglid. Jag tog rygg på Albin (som åker SM) och gjorde allt för att hänga på. Han fick några meter på varje impuls, men från vändningen i Eldris och till Hemus (ca 5,5 km) tappade jag kanske 300 meter vilket jag är riktigt nöjd med.

Duschen och middagen efteråt satt fint.

Långpass i fäders spår

Jag kände för ett riktigt långt, lugnt pass nu i helgen, och efter att ha sett nedanstående bild, tagen utmed Vasaloppsspåret igår, började jag leka med tanken att åka hela vägen från Sälen till Mora i lugnt tempo. En kanske inte helt vettig idé ur träningssynpunkt, det sliter förmodligen mer än vad det ger, men jag åker ju skidor för att det är kul och jag var nyfiken på att uppleva banan utan tävlingshets och trängsel. Jag hade kollat att det gick en buss tillbaka på kvällen så jag hade en livlina om jag skulle behöva korta av turen.

Igår fredag. Den här fina bilden tillhör Vasaloppet, jag hoppas att de inte blir allför sura över att jag lånat den.

Förmodligen såg det också ut som på bilden fram tills tidigt imorse. Prognosen pekade på någon millimeter nederbörd vilket inte kändes optimalt men hanterbart. Vi i klassen åkte från Oxberg tidigare i veckan i några centimeter nysnö och det gled faktiskt helt ok ändå.

Direkt när jag klivit på bussen i Mora började det snöa och det tilltog längs vägen mot Sälen. Väl framme där var det uppmot en decimeter nysnö som virvlade omkring.

Det kändes vettigt att börja lugnt så jag saxade mig upp hela första backen i godan ro. Det är onekligen en mäktig backe, 3 km och drygt 150 höjdmeter, men aldrig speciellt brant förutom ett par avsnitt i början.

Startbacken. Det brukar vara en aning trängre än så här.

Saxa, saxa.

Omkring halvvägs upp.

En stor korp kraxade omkring.

Uppe.

Härifrån går det alltså bara utför, right? Wrong.

På något sätt hade jag fortfarande tänkt mig att det skulle vara mindre lössnö uppe på myrarna, men det var tvärt om. Det gick att skymta spåren ibland, men största biten var de helt igenblåsta. Det hade faktiskt varit bättre utan dem, för de blev till dolda fällor under snön: rätt var det var skar en skida ner i dem och jag stod på öronen ett par gånger.


Om jag tryckte på ordentligt  gick det kanske i 10 km/timmen. Vid bra före (som det garanterat hade varit bara några timmar tidigare) är det ungefär det dubbla för samma insats. Detta gjorde mig lite sur.

Idag lördag. Jämför gärna med första bilden. Finn fem fel!

Efter några kilometer dök plötsligt och helt oväntat ett par med en hund upp bakom ett krön. Yes, spårat, tänkte jag. Den lyckan blev dock mycket kortvarig, de hade uppenbarligen blivit avsläppta vid en liten skogsväg bara några hundra meter längre fram.

Missförstå mig rätt, jag gillar snö, men allra mest när den fallit nån dag innan och den hunnit packas till lite.

Till och med Jättetrugan Orvar™ vek ner sig.

Vasaloppet känns oändligt när man befinner sig på myrmarkerna mellan Smågan och Mångsbodarna. Oändligt, oländigt och vackert.

Till Smågan (10 km) tog det 1:17, vilket var längre än vad det tog på Vasaloppet, trots att det då var usla förhållanden och köandet i början. Mångsbodarna (24 km) tog tre timmar och då nånstans började det känns orimligt att åka hela vägen idag. I utförsbacken efter kontrollen tändes hoppet igen: ett spår! Men när det planade ut blev jag återigen besviken: det var någon som åkte skate och de spåren har man ingen glädje av. En skoter hade dock kört upp en bit och plattat till snön något vilket gjorde att det gick lite lättare. Vid Risberg (35 km) dök det upp ett spår, på riktigt den här gången. I det gick det betydligt lättare, men då började jag redan bli trött. Eller redan, det tog fyra timmar dit.

Sträckan mellan Risberg och Evertsberg är ganska jobbig. Det är halvbranta, halvlånga backar upp och ner mest hela tiden.

Utöver ljudet av min egen åkning var det mycket tyst. På ett ställe hade något mycket stort djur gått tvärs över spåren. Jag såg inte avtryck av några klövar så en älg var det nog inte.

En bit senare tyckte jag mig höra ett brummande ljud. Jag stannade till och lyssnade. Ingenting. När jag började åka igen kom det tillbaka. Jag insåg att det kom från skidorna. Tydligen var det något med snön just den biten som gav ett vinande, nästan brummande läte när den trycktes till.

2011 var Jerry Ahrlin hit på två timmar blankt. Idag tog det mig 5:20.

När jag kom till Evertsberg (47 km) började det redan skymma. Jag hade tagit med en pannlampa, men hade inte räknat med att behöva använda den redan här.

Jag gick och kände på dörren till bygdegården, och den var öppen. Men det var bara några som hade möte där inne, så egentligen var det stängt. Jag frågade om jag fick värma mig tills bussen kom och det gick bra.

Det var samma pratsjuka chaufför på tillbakavägen och jag var den enda passageraren nu också. Han hade gått på folkhögskolan själv och eftersom bussgaraget ligger åt det hållet släppte han schysst nog av mig precis utanför skolan.

Jag hade förstås gärna fått med mig en känsla från Vasaloppsspåret att det gick lätt och inte supertungt som nu, men det var ändå en riktigt fin dag ute i skogen.