Långpass i fäders spår

Jag kände för ett riktigt långt, lugnt pass nu i helgen, och efter att ha sett nedanstående bild, tagen utmed Vasaloppsspåret igår, började jag leka med tanken att åka hela vägen från Sälen till Mora i lugnt tempo. En kanske inte helt vettig idé ur träningssynpunkt, det sliter förmodligen mer än vad det ger, men jag åker ju skidor för att det är kul och jag var nyfiken på att uppleva banan utan tävlingshets och trängsel. Jag hade kollat att det gick en buss tillbaka på kvällen så jag hade en livlina om jag skulle behöva korta av turen.

Igår fredag. Den här fina bilden tillhör Vasaloppet, jag hoppas att de inte blir allför sura över att jag lånat den.

Förmodligen såg det också ut som på bilden fram tills tidigt imorse. Prognosen pekade på någon millimeter nederbörd vilket inte kändes optimalt men hanterbart. Vi i klassen åkte från Oxberg tidigare i veckan i några centimeter nysnö och det gled faktiskt helt ok ändå.

Direkt när jag klivit på bussen i Mora började det snöa och det tilltog längs vägen mot Sälen. Väl framme där var det uppmot en decimeter nysnö som virvlade omkring.

Det kändes vettigt att börja lugnt så jag saxade mig upp hela första backen i godan ro. Det är onekligen en mäktig backe, 3 km och drygt 150 höjdmeter, men aldrig speciellt brant förutom ett par avsnitt i början.

Startbacken. Det brukar vara en aning trängre än så här.

Saxa, saxa.

Omkring halvvägs upp.

En stor korp kraxade omkring.

Uppe.

Härifrån går det alltså bara utför, right? Wrong.

På något sätt hade jag fortfarande tänkt mig att det skulle vara mindre lössnö uppe på myrarna, men det var tvärt om. Det gick att skymta spåren ibland, men största biten var de helt igenblåsta. Det hade faktiskt varit bättre utan dem, för de blev till dolda fällor under snön: rätt var det var skar en skida ner i dem och jag stod på öronen ett par gånger.


Om jag tryckte på ordentligt  gick det kanske i 10 km/timmen. Vid bra före (som det garanterat hade varit bara några timmar tidigare) är det ungefär det dubbla för samma insats. Detta gjorde mig lite sur.

Idag lördag. Jämför gärna med första bilden. Finn fem fel!

Efter några kilometer dök plötsligt och helt oväntat ett par med en hund upp bakom ett krön. Yes, spårat, tänkte jag. Den lyckan blev dock mycket kortvarig, de hade uppenbarligen blivit avsläppta vid en liten skogsväg bara några hundra meter längre fram.

Missförstå mig rätt, jag gillar snö, men allra mest när den fallit nån dag innan och den hunnit packas till lite.

Till och med Jättetrugan Orvar™ vek ner sig.

Vasaloppet känns oändligt när man befinner sig på myrmarkerna mellan Smågan och Mångsbodarna. Oändligt, oländigt och vackert.

Till Smågan (10 km) tog det 1:17, vilket var längre än vad det tog på Vasaloppet, trots att det då var usla förhållanden och köandet i början. Mångsbodarna (24 km) tog tre timmar och då nånstans började det känns orimligt att åka hela vägen idag. I utförsbacken efter kontrollen tändes hoppet igen: ett spår! Men när det planade ut blev jag återigen besviken: det var någon som åkte skate och de spåren har man ingen glädje av. En skoter hade dock kört upp en bit och plattat till snön något vilket gjorde att det gick lite lättare. Vid Risberg (35 km) dök det upp ett spår, på riktigt den här gången. I det gick det betydligt lättare, men då började jag redan bli trött. Eller redan, det tog fyra timmar dit.

Sträckan mellan Risberg och Evertsberg är ganska jobbig. Det är halvbranta, halvlånga backar upp och ner mest hela tiden.

Utöver ljudet av min egen åkning var det mycket tyst. På ett ställe hade något mycket stort djur gått tvärs över spåren. Jag såg inte avtryck av några klövar så en älg var det nog inte.

En bit senare tyckte jag mig höra ett brummande ljud. Jag stannade till och lyssnade. Ingenting. När jag började åka igen kom det tillbaka. Jag insåg att det kom från skidorna. Tydligen var det något med snön just den biten som gav ett vinande, nästan brummande läte när den trycktes till.

2011 var Jerry Ahrlin hit på två timmar blankt. Idag tog det mig 5:20.

När jag kom till Evertsberg (47 km) började det redan skymma. Jag hade tagit med en pannlampa, men hade inte räknat med att behöva använda den redan här.

Jag gick och kände på dörren till bygdegården, och den var öppen. Men det var bara några som hade möte där inne, så egentligen var det stängt. Jag frågade om jag fick värma mig tills bussen kom och det gick bra.

Det var samma pratsjuka chaufför på tillbakavägen och jag var den enda passageraren nu också. Han hade gått på folkhögskolan själv och eftersom bussgaraget ligger åt det hållet släppte han schysst nog av mig precis utanför skolan.

Jag hade förstås gärna fått med mig en känsla från Vasaloppsspåret att det gick lätt och inte supertungt som nu, men det var ändå en riktigt fin dag ute i skogen.