Fina dagar i Mora

Januari är snart till ända och träningen har gått bra nu i några veckor, efter en ganska blek insats tidigare under vintern.

Igår fick jag prova på att vara skidtränare. Mora kommun har en friskvårdssatsning där de anställda får möjlighet att åka längdskidor med instruktion från oss på skolan, vilket resulterar i erfarenheter både för dem och för oss. Jag fick hand om fyra damer under en timme och gick igenom olika moment såsom de olika växlarna, spårbyte och kurvtagning. Jag visade och de gjorde efter. Det gick riktigt bra och ingen vurpade :-)

Idag har det verkligen varit en perfekt vinterdag: minus sju, klart och vindstilla. På förmiddagen åkte vi skate längs Vasaloppsspåret. Det var ett av mina absolut första långpass på skate och det var ganska ansträngande. Det krävs mycket övning för att kunna åka effektivt och avslappnat, men jag är på nivån att jag är glad över att jag får till de olika växlarna.

Eldris i morgonsolen.

Trött men glad.

På eftermiddagen hade vi först teori (idag idrottspsykologi om mål och motivation) och sedan gav vi oss ut på skidorna igen och körde något som vi kallar 15/15. Det betyder att man under 15 sekunder stakar på i princip allt man har och sedan vilar (glider) eller kör mycket lugnt nästa 15 sekunder. Så håller man på så i 30 minuter, alltså 60 impulser totalt. Det fina med det är att man kan ta i mer än vad man skulle orka hålla på längre intervaller, samtidigt som man inte får så mycket mjölksyra. Fokus är på frekvens så man övar upp musklernas förmåga att samarbeta snabbt. Här är pulskurvan (först uppvärmning och på slutet nedvarvning):

Jämn, hög puls under 15/15. Flås.

 Jag körde finskidorna och hade kanonglid. Jag tog rygg på Albin (som åker SM) och gjorde allt för att hänga på. Han fick några meter på varje impuls, men från vändningen i Eldris och till Hemus (ca 5,5 km) tappade jag kanske 300 meter vilket jag är riktigt nöjd med.

Duschen och middagen efteråt satt fint.

Långpass i fäders spår

Jag kände för ett riktigt långt, lugnt pass nu i helgen, och efter att ha sett nedanstående bild, tagen utmed Vasaloppsspåret igår, började jag leka med tanken att åka hela vägen från Sälen till Mora i lugnt tempo. En kanske inte helt vettig idé ur träningssynpunkt, det sliter förmodligen mer än vad det ger, men jag åker ju skidor för att det är kul och jag var nyfiken på att uppleva banan utan tävlingshets och trängsel. Jag hade kollat att det gick en buss tillbaka på kvällen så jag hade en livlina om jag skulle behöva korta av turen.

Igår fredag. Den här fina bilden tillhör Vasaloppet, jag hoppas att de inte blir allför sura över att jag lånat den.

Förmodligen såg det också ut som på bilden fram tills tidigt imorse. Prognosen pekade på någon millimeter nederbörd vilket inte kändes optimalt men hanterbart. Vi i klassen åkte från Oxberg tidigare i veckan i några centimeter nysnö och det gled faktiskt helt ok ändå.

Direkt när jag klivit på bussen i Mora började det snöa och det tilltog längs vägen mot Sälen. Väl framme där var det uppmot en decimeter nysnö som virvlade omkring.

Det kändes vettigt att börja lugnt så jag saxade mig upp hela första backen i godan ro. Det är onekligen en mäktig backe, 3 km och drygt 150 höjdmeter, men aldrig speciellt brant förutom ett par avsnitt i början.

Startbacken. Det brukar vara en aning trängre än så här.

Saxa, saxa.

Omkring halvvägs upp.

En stor korp kraxade omkring.

Uppe.

Härifrån går det alltså bara utför, right? Wrong.

På något sätt hade jag fortfarande tänkt mig att det skulle vara mindre lössnö uppe på myrarna, men det var tvärt om. Det gick att skymta spåren ibland, men största biten var de helt igenblåsta. Det hade faktiskt varit bättre utan dem, för de blev till dolda fällor under snön: rätt var det var skar en skida ner i dem och jag stod på öronen ett par gånger.


Om jag tryckte på ordentligt  gick det kanske i 10 km/timmen. Vid bra före (som det garanterat hade varit bara några timmar tidigare) är det ungefär det dubbla för samma insats. Detta gjorde mig lite sur.

Idag lördag. Jämför gärna med första bilden. Finn fem fel!

Efter några kilometer dök plötsligt och helt oväntat ett par med en hund upp bakom ett krön. Yes, spårat, tänkte jag. Den lyckan blev dock mycket kortvarig, de hade uppenbarligen blivit avsläppta vid en liten skogsväg bara några hundra meter längre fram.

Missförstå mig rätt, jag gillar snö, men allra mest när den fallit nån dag innan och den hunnit packas till lite.

Till och med Jättetrugan Orvar™ vek ner sig.

Vasaloppet känns oändligt när man befinner sig på myrmarkerna mellan Smågan och Mångsbodarna. Oändligt, oländigt och vackert.

Till Smågan (10 km) tog det 1:17, vilket var längre än vad det tog på Vasaloppet, trots att det då var usla förhållanden och köandet i början. Mångsbodarna (24 km) tog tre timmar och då nånstans började det känns orimligt att åka hela vägen idag. I utförsbacken efter kontrollen tändes hoppet igen: ett spår! Men när det planade ut blev jag återigen besviken: det var någon som åkte skate och de spåren har man ingen glädje av. En skoter hade dock kört upp en bit och plattat till snön något vilket gjorde att det gick lite lättare. Vid Risberg (35 km) dök det upp ett spår, på riktigt den här gången. I det gick det betydligt lättare, men då började jag redan bli trött. Eller redan, det tog fyra timmar dit.

Sträckan mellan Risberg och Evertsberg är ganska jobbig. Det är halvbranta, halvlånga backar upp och ner mest hela tiden.

Utöver ljudet av min egen åkning var det mycket tyst. På ett ställe hade något mycket stort djur gått tvärs över spåren. Jag såg inte avtryck av några klövar så en älg var det nog inte.

En bit senare tyckte jag mig höra ett brummande ljud. Jag stannade till och lyssnade. Ingenting. När jag började åka igen kom det tillbaka. Jag insåg att det kom från skidorna. Tydligen var det något med snön just den biten som gav ett vinande, nästan brummande läte när den trycktes till.

2011 var Jerry Ahrlin hit på två timmar blankt. Idag tog det mig 5:20.

När jag kom till Evertsberg (47 km) började det redan skymma. Jag hade tagit med en pannlampa, men hade inte räknat med att behöva använda den redan här.

Jag gick och kände på dörren till bygdegården, och den var öppen. Men det var bara några som hade möte där inne, så egentligen var det stängt. Jag frågade om jag fick värma mig tills bussen kom och det gick bra.

Det var samma pratsjuka chaufför på tillbakavägen och jag var den enda passageraren nu också. Han hade gått på folkhögskolan själv och eftersom bussgaraget ligger åt det hållet släppte han schysst nog av mig precis utanför skolan.

Jag hade förstås gärna fått med mig en känsla från Vasaloppsspåret att det gick lätt och inte supertungt som nu, men det var ändå en riktigt fin dag ute i skogen.

Startled fem!

Min insats i Intersportloppet i lördags räckte tydligen till startled fem i Vasaloppet! Tidigare stod jag i led sju vilket jag verkligen inte var nöjd med. Jag tyckte inte att jag lyckats göra mig själv rättvisa på något lopp, men den här gången fungerade det mesta bra.

För egen del har jag tänkt på led fem som lite av en skamgräns, naturligtvis ganska godtyckligt. Men om man är där eller bättre så kan man förmodligen någonting om det här med att åka skidor. Så för mig känns det som ett stort steg. Sedan handlar verkligen inte allt om Vasaloppet, men just de här startleden känns som en bra mätare på ens åkkapacitet.

Mycket vill dock ha mer. Agnes som åkte fyra minuter snabbare än mig kvalade till led fyra, så jag var tydligen nära och jag vet att jag kan åka ännu bättre. Själva seedningtabellen har inte kommit upp än, men om det visar sig att jag missat med en ynka minut kommer jag sända en onådig tanke till den hetsige mannen som prejade och fällde mig vid den trånga passagen. Må då han för evigt hava bakhalt, hans glid för alltid vara uselt och hans trugor evinnerligen sjunka ned i snön och fastna. Okej, det kanske var hårt. Men den här vintern i alla fall.

Intersportloppet

Det här var det första lopp jag åkt som inte kändes helt misslyckat! Det var kanske inte någon riktig fullträff heller, men det var inget stort som strulade. Loppet gick sin ordinarie sträckning, d.v.s. samma bana som Halvvasan sånär som på att målgången är en kilometer tidigare, vid Prästholmens IP i Mora. Vi var fem från skolan som åkte och Minatti körde oss med bussen till starten i Oxberg. Jag fick lite panik strax innan start då han hade åkt iväg med bussen när jag kom tillbaka från mina glidtester (jag var för all del rätt sen) men det löste sig. Velade in i det sista mellan att köra med eller utan fäste. Det blev i slutändan med och jag tror att det kan ha gått ungefär på ett ut. Frida var modig som stakade, är det snabbt före också på Halvvasan sen kanske jag ger mig på det också. Det var dock några rejäla stigningar längs banan där jag hade god nytta av benen och min klisterblandning funkade utmärkt: rode blåklister i botten, därpå en blandning av multigrade och rossa och sist lite start universal som ska vara bra på att hålla bort skräp. För skräpigt var det efter all blåst: grenar, bark och gamla löv som lätt kan fastna under klistriga skidor.

Jag stod längre fram nu än vad jag gjort på något lopp förut, kanske lite för långt fram. Det var ganska stökigt i starten med många riktigt hetsiga som klev på ens skidor och bytte spår precis framför en. Drogs nog med i det höga tempot lite för mycket och kastade ett öga på pulsklockan då och då. Insåg att jag låg väldigt högt och behövde lugna ner åkningen lite. Men det var smalt, småknixigt och ganska backigt i början så trots att jag tyckte det gick långsamt var det rejält ansträngande. När banan kom ut på Vasaloppsspåret blev det bättre, leden glesade ut lite och det kändes betydligt mer avspänt.

Runt Oxberg blev glidet allt sämre, och folk började svischa förbi i utförsbackarna. Då kändes det som att det var på väg att gå åt pipan igen. Mina Atomic går väldigt bra när det är isigt men uselt på nysnö. Snart blev dock spåret längst till vänster ren blankis medan resten var snöiga, så det var otrolig skillnad i glid mellan spåren. Enligt träningsloggen var jag uppe i 51 km/h i utförsbacken efter Gopshus, klart hastighetsrekord för mig på längdskidor.

Vi som åkte för skolan fick proffsig drickalangning av Minatti och Jonas, det kändes lyxigt och sparade tid.

Det enda missödet var när jag blev omkörd av en kille på ett smalt ställe längs banan vid Gopshus. Han tränger mig, vinglar till och jag har ingenstans att ta vägen, han ramlar precis framför mig och jag faller mer eller mindre över honom. Han bryter staven och jag får några skrubbsår på benet. Tämligen onödig manöver, kan jag tycka. Tappade nog inte så mycket tid på det, max en halvminut. Hade ont i några kilometer men sen kände jag inte av det.

Efter Hökberg kände jag mig allt piggare och började plocka åkare. Efter Eldris var jag riktigt på jakt, gick ikapp små klungor, låg bakom ett kort tag och drog förbi i jakt på nästa. Stor skillnad mot AXA Marathon där jag parkerade totalt sista biten. Sista 7 kilometrarna gick på 22:30, alltså 18,7 km/h. Det är riktigt snabbt för att vara mig.

Jag gick i mål på 2:38:47. Jag var inte alls så slut som jag brukar vara, samtidigt tror jag inte att jag hade kunnat åkt så mycket snabbare. Oscar Persson vann på 1:52:50, så jag är alltså ca 41% efter. Det får jag vara nöjd med. Sedan anar jag att seedningsgränserna blir ganska hårda på det här loppet då det är relativt flackt, men något led bättre borde det bli hoppas jag. När jag tittade under skidorna var jag beredd på att finna en matta av barr och gamla löv, men förvånande nog satt mitt klister där snyggt och prydligt. Det var en viss tendens till underfrysning, men det hade varit betydligt kallare och hårdare spår än vad jag hade trott kvällen innan.

Att öppningen var hård syns på pulskurvan.

Sammanfattningsvis var det ett kul lopp som inte alls var så slitigt som det känts tidigare. Det är en bit kvar till den riktiga fullträffen, men sakta men osäkert närmar jag mig, hoppas jag.

Lärdomar

• Jag borde ha värmt upp bättre.

• Det blev för stressigt precis innan start trots att vi var där i god tid. Jag behöver få rutin på det.

• Jag låg för högt i puls första milen (kanske p.g.a. den bristfälliga uppvärmningen). Jag hade tur som inte stumnade p.g.a. det, men jag hade kanske tjänat på att öppna lite långsammare och försökt att inte stressa upp mig så mycket i början.

Nöjd med

• Jag klarade alla utförskörningar trots mycket snabbt före och inga vurpor utöver den då jag blev trängd, känner mig mycket stabilare än vad jag gjort förut.

• Fästet var riktigt bra.

• Jag orkade stå på hela vägen.

Träningsåret 2014

Då är det väl dags att summera året som gått, då det gäller träning och skidåkning.

När jag tittar tillbaka så slås jag av hur ny jag fortfarande är på det här. Förutom Öppet Spår 2012, som jag kanske åkt ett 20-tal mil skidor i mitt liv sammanlagt innan jag gav mig på, och klubbmästerskapet i Stockholms Rullskidklubb förra sommaren, är det först 2014 som jag börjat tävla på skidor. Den enda tidigare bakgrund jag har då det kommer till idrottstävlingar överhuvudtaget är några motionslopp inom löpning.

Loppen

Först ut var en etapp av Söderskidan. Snötäcket var tunt och ett par gånger tog det tvärnit i gruset och jag stod på öronen. Efter det loppet degraderade jag mina Atomic till träningsskidor och skaffade ett par nya Madshus mer inriktade på långlopp. Efter lite ompyssling så mådde dock Atomicskidorna helt ok, trots en och annan repa.

Wadköpingloppet

Det första seedningslopp (kvalificeringtävlingar till bättre startgrupp i Vasaloppet) jag åkte var Wadköpingsloppet i Ånnaboda utanför Örebro. Fint beläget, men dimma, nysnö och exakt noll grader gjorde de fem varven på den starkt kuperade banan till ett riktigt slitgöra. Okunnig om vallning som jag var lämnade jag in skidorna före start till några förståsigpåare som inte heller verkade veta vad som skulle fungera. Idag vet jag vad den bästa vallningen hade varit: ingenting. D.v.s. endast ruggning med sandpapper och sedan 556 på det för att motverka snöbildning.

Lyckligt ovetande om vad som väntade.

Engelbrektloppet

Efter denna prövning blev jag förkyld. Helgen efter väntade Engelbreksloppet i Norberg som p.g.a. den milda vintern gick en något kortare variant än vanligt. Jag bestämde mig att åka först kvällen innan och var knappast i någon bra form. Vädret var även denna gång ganska sorgligt och det var både blött och en del grus i spåren vilket inte kändes bra med mina nyinköpta finskidor. Jag kroknade rejält på slutet och även detta lopp kändes ganska misslyckat.

Bessemerloppet

Ytterligare en vecka senare var det dags för Bessemerloppet. Normalt går det i Högbo utanför Gävle men även detta var flyttat p.g.a. snöbrist, nu till Harsa i höjd med Hudiksvall. Alla jag talat med om det loppet tyckte det var outsägligt eländigt, men efter mina prövningar helgerna innan kändes det här faktiskt något bättre. Möjligtvis undantaget att starten skedde mitt ute på Harsasjön, som under snön dolde flera decimeter slask, vilket gjorde att jag var dyblöt om fötterna redan från start. Fäste var det även denna gång dåligt med och jag stannade inför andra varvet för omvallning vilket jag nog hade igen.

Vasaloppet

Jag hade som ambition att komma till startled fem i Vasaloppet, men efter tre floppar i tämligen usla förhållanden var jag inte bättre än led sju. På sätt och vis var det ändå tur att seedningsloppen varit så risiga, annars hade jag förmodligen brutit själva Vasaloppet, det var nämligen i gott sällskap med de övriga då det gällde förhållandena, med skillnaden att det är dubbelt så långt. Även denna gång hade jag svårt att få något fäste, vilket gjorde att under köandet i startbacken fick jag hänga statiskt på armarna för att inte glida nedåt. När det väl gick att börja åka uppe på myrarna var jag redan bränd i triceps. Värst var ändå frånvaron av spår i kombination med de djupa stavdiken som bildats och som jag ofrånkomligen gled ner i. Jag hade hoppats på att putsa en eller två timmar på min tid från Öppet Spår två år tidigare (som gick i fantastiska förhållanden). Det blev fem minuter.

Någon mer skidåkning efter Vasan blev det inte den vintern.

Stockholm Rollerski

På sommaren åkte jag Stockholm Rollerski som gick för andra året, och på en bana som till största delen bestod av mina vanliga träningsrundor på rullskidor, så det kändes givet att åka. Eftersom det var min första större tävling på rullskidor ställde jag mig väldigt långt bak i starten för att undvika trassel, vilket jag kanske tappade onödigt mycket på. Det hade ändå blivit ett ok lopp, om jag på sista varvet inte lyckades köra av en stav för en medtävlare (det är mycket lätt hänt på rullskidor). Jag gav honom min stav och fick åka med en i någon kilometer innan jag fick låna en utmed banan, som dock var ganska mycket för kort. Loppet hade status som seedningslopp, men det var tätt mellan grupperna och stavbrottet kostade mig åtminstone ett led, så det blev ingen uppseedning nu heller.

Första och hittills enda gången jag fått nummerlapp med mitt namn på.

KM Stockholms Rullskidklubb

En bra mätare på utvecklingen var förstås klubbmästerskapet. Jag åkte nästan fyra minuter snabbare än förra året (på 13 km) vilket är ganska stor skillnad. Visserligen på ett par rullskidor som rullar något bättre, men i gengäld blåste det rejält så jag tror det gick ungefär på ett ut. Jag tror inte att jag hade någon kanondag heller.

AXA Ski Marathon

Första loppet för säsongen 14/15 var AXA Ski Marathon. Uppladdningen var knappast den bästa då jag precis varit förkyld och inte bestämde mig förrän på morgonen samma dag. Kroppen kändes ändå helt ok. Det var kallt som synden, men spåren utmärkta och fästet likaså. Genomgående för förra vintern var det dåliga fästet, vilket delvis berott på min åkteknik. Jag har därför jobbat en del med det och blivit bättre på att få fast grejerna. Därför såg jag fram emot att äntligen få åka i fina förhållanden. Tyvärr tappade jag ena skidan redan i första backen som jag redan bloggat om och därmed rök chanserna till ett bra lopp även denna gång.


Helt klart är det mycket som måste stämma för att man ska få till ett bra skidlopp. Först och främst måste man givetvis hålla sig frisk. Sedan måste skidor, pjäxor och stavar vara i sin ordning. T.ex. hade jag på Vasaloppet bytt till större trugor. Dessa sitter med lim, men tydligen hade jag tagit för lite för efter ett tag började de vrida sig, vilket var irriterande och jag fick stanna ett par gånger för att rätta till dem. Vidare måste tekniken stämma och vallningen prickas in. Inget får heller gå sönder, man måste få i sig energi i lagom mängd och disponera sina krafter på ett bra sätt. Helst ska man hålla sig på benen och man måste klä sig lagom varmt och helst inte få alltför mycket problem med skavsår och annat. Hittills har det varit något av detta som inte fungerat på varje lopp jag åkt, så jag väntar fortfarande på att få till det.

Träningen

Träningen då? Totalt stannade året på lite drygt 380 timmars träning, vilket är betydligt mer än vad jag tränat innan. 2013 blev det 252 timmar, vilket i sin tur är avsevärt mer än tidigare. Den största skillanden är naturligtvis att jag flyttat till Mora och därmed kunnat ägna betydligt mer tid åt det här än tidigare. Att få tillbringa så mycket tid utomhus i vacker natur har varit en otrolig lyx, och jag är glad att jag fick tummen ur vagnen (som det väl heter?) och kom iväg hit.

I närheten av Hökberg med Österdalälven till vänster.

Här kommer onödigt mycket siffror och statistik.

Träningstid per månad.

Träningstid per vecka. Det syns vilket som var insparksveckan i Mora. God tvåa är Torsbylägret.

Träningstid per träningsform.