Gålörullen 2016

Gålörullen är den tävling som arrangeras av Stockholms Rullskidklubb, i år för tredje gången. I fjol utnämnde jag den till den trevligaste tävling jag kört och år var det nog ännu bättre. Egentligen är det oroande att det är sommarväder i början av oktober, men när man står där i shorts, t-shirt och solsken är det svårt att vara ledsen över det.

Jag var väldigt nära att stå över hela loppet, för jag hade inte direkt haft någon optimal uppladdning; en intensiv arbetsvecka, utgång med jobbet på fredagskvällen, födelsedagsfest på lördagen och så vaknade dessutom på natten innan och tyckte mig ha lite känningar i halsen. Det hade försvunnit på morgonen men jag kände mig verkligen inte taggad på att tävla. Huvudet ville men kroppen verkade mest intresserad av att gå och lägga sig igen. Jag tänkte att jag väl i alla fall kunde åka dit och vara åskådare, och att det kanske skulle kännas bättre när jag väl kom dit. Väl där tänkte jag att jag värmer väl upp så får vi se. Efter att ha värmt upp en liten sväng tänkte jag att jag startar väl åtminstone, och när vi väl kommit iväg kändes det bra. Där ser man, det lönar sig att försöka.

Loppet går fem varv på en fin slinga på drygt sju kilometer ute vid Gålö havsbad. Det är några backar upp och ner som är relativt branta men inte så långa. Andra halvan av slingan går svagt böjande intill öppna fält där det kan blåsa en del men där underlaget är utmärkt.

Det blev lite hektiskt till starten (hur lyckas det alltid bli det?) så jag fick ställa mig några led bak. Jag kom iväg hyggligt men hade inte fritt fram och missade precis svansen på andraklungan. Det var 20 meter ett tag, sen 30, sen 40... och jag insåg att det var kört. Den första milen åkte jag solo. Därefter kom en grupp långsamt ikapp, men de verkade ha fått slita och var inte alls dragvilliga så jag låg först nästan hela tiden ändå. Efter halva loppet kom vi ikapp först Erik och sedan Stellan som fått släppa. Med ett varv kvar klev plötsligt en som hållit sig anonym bak i klungan fram och började trycka på lite. Äntligen tänkte jag. Jag noterade att han hade proski-skidor som rullar riktigt trögt. Med snabbare skidor hade han alla gånger varit i en klunga längre fram, men jag la mig tätt bakom och bidade min tid. Sista kilometrarna var det motvind och en stor fördel att ligga i rygg. Vid sista motlutet innan målrakan hörde jag på flåset att han började bli riktigt trött så jag gick ut, dammade av några tag och fick några meter när jag kröp ihop utför sista backen. När det planade ut kom Stellan upp jämsides och det blev en hård fajt men han fick ge sig. Då trodde jag att det var lugnt så jag slog vårdslöst av lite innan mål och det var väldigt nära att Erik som kom med hög fart hann förbi.

Något suddig målgångbild från målkameran

Det kändes bra att kunna ta klungspurten efter att ha dragit eller legat själv nästan hela loppet. Jag kände mig pigg hela vägen och det var först på sista varvet det började ta emot lite. Åktiden hade kunnat bli bättre om jag hamnat i en klunga som jag fått jobba lite för att hänga med, nu kändes det bekvämt de gånger jag låg bakom. Jag stakade så mycket det gick för jag märkte snart att min hälsporrefot inte alls gillade frånskjut.

I täten blev det en hård fight mellan Nacka-Värmdös Johan Myr och vår John "Hulken", där Myhr var en tånagel före i kraft av en bättre fällning. De dammade in på 1:30:57, och jag en kvart efter på 1:45:44, allt enligt målkameran. De officiella resultaten har inte kommit upp än, men jag verkar alltså ha varit 16% efter. Det är jag klart nöjd med.

Det blev troligen hastighetsrekord för mig på rullskidor i den första utförsbacken efter starten. Det är av någon anledning stor skillnad på vad Movescount säger (47 km/h) och vad samma data importerat till Funbeat säger (57 km/h), men undan gick det. Snittfarten på hela loppet var knappt 21 km/h. 

Herrpallen

Dampallen

Dramatik när tävlingssekretariatet flyger iväg mitt under pågående prisutdelning :-)

Alliansloppet 2016

Det känns bra att med det här inlägget kunna återföra bloggen till sitt rätta tema.

Vi var ett glatt gäng på runt 20 personer från klubben som åkt till Trollhättan. Jag hade aldrig varit där förut, och nu hanns det inte med någon riktigt sightseeing, men det jag såg var fint och Göta älvs-fallen var imponerande. Starten gick på bron rakt ovanför dem.

Fallen på morgonen innan loppet. Dammluckorna öppnades lagom till starten.

Alliansloppet går tre varv på en bana som mäter 16 km och är världens största rullskidlopp med bortåt 1000 startande i olika klasser. Flertalet av långloppsrävarna från vintern brukar vara med samt en och annan världscupåkare. Nivån även på resten av startfältet är påfallande hög, jag skulle säga att i tävlingsklassen är det i nästan bara åkare från led fyra i Vasaloppet eller bättre och för att komma topp hundra här behöver man vara snudd på elitåkare.

Banan är relativt snabb och lättåkt. Det är en rejäl stigning direkt ut från start på kanske 50 höjdmeter som är relativt brant. De flesta kör stakning med frånskjut, en och annan kör diagonal och några få i eliten stakar, åtminstone på första varvet. På rullskidor är poängen med uteslutande stakning förstås mindre än på vintern, eftersom rullskidor ändå har inbyggt "fäste" i form av obligatorisk backspärr på ena hjulet. Det kostar därmed inget att ha fäste, vilket det gör på ett par skidor där glidet vanligtvis blir sämre. Däremot verkar det vara så att så länge man orkar staka kan man hålla pulsen lägre för samma fart.

Det ska ganska mycket till för att jag ska säga att jag är "taggad" inför ett lopp, men den här gången kändes faktiskt allt riktigt bra. På klubbträningen på tisdagen innan kände jag mig pigg och stark, och jag hade på känn att formen var i uppåtgående. Det enda jag hade lite ångest för var att jag försummat mina rullskidor. Jag hade inte gjort någonting med dem, inte ens sköljt av dem från vägdamm, medan många verkar ha filat, smörjt, plockat och skruvat med både det ena och det andra. Efter att ha beklagat mig över detta försåg snälla Tommie ändå mina stackars hjul med en dos teflonspray. Efter det kändes det lite bättre, men jag märkte ändå sedan under loppet att några hade väsentligt mycket bättre rull än jag. Det skiljer även mellan olika modeller samt hur många mil man kört in dem. För att undvika orättvisor eller rent fusk delas låneskidor ut till de bästa åkarna, men det är naturligtvis inte hanterbart att göra det till alla. Det får den lite ovanliga effekten att just på rullskidlopp kan det hända att motionärer har bättre grejer än proffsen.

Glada och förväntansfulla rullskidklubbare

Loppet gick för min del helt utan missöden. Jag var orolig för att det skulle bli trångt och hetsigt i starten men det gick bra. Jag stod för all del långt bak, i led 7 av 8. Möjligen skulle jag ha stått ett par led längre fram för jag åkte om ganska många åkare i början, men det var nog bra för mig att kunna ta det relativt lugnt uppför backen första gången. Min plan var att öppna lugnt för jag har ofta tappat ganska mycket mot slutet i andra lopp.

Det var småblåsigt med varierande sid- eller motvind, men jag lyckades hitta bra ryggar och drog nästan ingenting. Ibland kom någon ikapp och gick förbi, då hakade jag på. De två första varven flöt på fint och det kändes riktigt kul. När jag varvat andra gången kände jag mig fortfarande pigg så jag gick hårt uppför backen ut på sista varvet, men någon kilometer senare fick jag något som liknade håll. Några åkare jag just hängt av kom ikapp, och snart fick jag istället släppa några förargliga meter på dem. Jag gjorde några rejäla försök att täppa till för jag ville inte ligga själv i motvinden, men de verkar samtidigt ha fått upp farten så det växte istället några meter till. Jag hällde i mig min sista dricka och tog det lite lugnare en stund. Då släppte det, men nu började jag bli märkbart trött. Tack och lov är sista kilometrarna nästan bara lätt utför med bara några korta backar, men är man trött tappar man tid även då. Jag brukar ha någon liten reserv till en spurt, men det var helt slut krut i armarna och ett par åkare susade om inne på själva upploppet. Jag hade trott att jag skulle kunna komma in under 2:20, men var 47 sekunder sen. Jag var ändå nöjd, målsättningen var att hålla 20 km/h i genomsnitt vilket alltså motsvarar en tid på 2:24. Vann gjorde Petter Eliassen på 1:43:38. Jag är knappt 36% efter i tid, vilket med tanke på att han är världens bästa långloppsåkare känns riktigt bra.

Jag har tyvärr själv inga bilder från själva loppet, då jag lämnade telefonen på hotellet, men här kan ni gå in och se hur stark Hanna Falk är, som vann damklassen. Damerna startar en kvart innan herreliten, och när de kom ikapp hängde hon på dem den sista biten in i mål.

Tågluff 30 juli - 7 augusti

Jag vet! Det här är ett svårt missbruk av bloggens tema, eftersom det inte har ett skvatt med skidåkning att göra, men det får vi leva med.

Jag gjorde aldrig någon tågluff när jag var femton eller när man nu är i prime tågluff-ålder. Samtidigt kände jag mig mer ressugen än på länge. Efter att ha lekt med tanken under några dar bestämde jag mig på fredagseftermiddagen att det var bäst att gör slag i saken direkt, annars skulle det kanske inte bli av. Alltså bokade jag raskt ett tåg till Köpenhamn som gick redan nästa morgon, högg första bästa vandrarhem som låg centralt och packade väskan.

Packning

Väskan ville jag ha lätt, 4 - 5 kg, för jag ville kunna gå med den även lite längre sträckor. Jag packade det nödvändigaste och bara ett par klädombyten, istället tog jag med några påsar resetvättmedel för att kunna handtvätta vid behov. Jag chansade på att det skulle bli varmt och tog inte med några långbyxor alls, det visade sig vara rätt. Däremot packade jag ner ett hopfällbart paraply, vilket kom till god användning redan första dagen. Jag tog gympaskorna eftersom jag räknade med att promenera mycket men planerade inte att gå på någon finrestaurang.

Köpenhamn

Tåget kom fram på minuten. Det ösregnade. Jag stannade på stationen ett tag och kollade vad en biljett till Frankfurt kostade, som var den anhalt jag hade funderat ut. Den visade sig kosta 214 euro i biljettkassan! Med Deutsche Bahns app kostade den 183. Dagen innan hade den kostat 120. Jag övervägde ett tag att helt byta rutt, men kom inte på något bra alternativ. I princip allt ner på kontinenten passerar dessutom Hamburg, och det var den sträckan som hade gått upp hutlöst i pris. Jag tror att andra klass helt enkelt tagit slut, så det som fanns kvar var första klass. Det var bara att bita i det sura äpplet.

Regnet hade slutat, så jag knallade över till vandrarhemmet, checkade in och tog mig en titt på rummet, som var en liten sovsal med våningssängar och jag hade en överslaf i ena hörnet. Helt okej. Stället var charmigt beläget på en mindre gata tämligen centralt. Det fanns något locker-system som kostade pengar. Nyrånad som jag kände mig efter biljettköpet slängde jag väskan över axeln och knallade ut på stan.

Jag hade varit i Köpenhamn ungefär två timmar för sådär femton år sen så en del platser kände jag vagt igen. Verkligen fin stad, glad stämning och mycket att se. Höjdpunkten var ändå ölen och hamburgaren i kvällssolen på kajen, jag hade gått i flera timmar då och var vrålhungrig.

Köpenhamn dräller av pampiga ryttarstatyer.

Isbjörn vs. oljepipline. Monument från klimatmötet.

Åter på vandrarhemmet hade stället förvandlats till någon form av klubb, och mitt rum låg rakt ovanpå den. Jag får ont i öronen av öronproppar, så planen var att somna med hörlurar. Dumt nog hade den ena gummiproppen trillat bort, så det fungerade inget vidare. Dessutom var det väldigt varmt, så det blev inte mycket sova, men jag hade ställt in mig på det. Ändå var det ganska störande när ett gäng glada men drängfulla ynglingar stormade in på rummet två på natten. Givetvis var det svenskar. Jag umgicks en stund med tanken att hoppa ner och helt enkelt slå dem, men lät lyckligtvis bli.

Frankfurt

Idag var det tåg nästan hela dagen. Färjan Deutschland ombesörjde färden över Femarn Bält mellan Rødby och Puttgarden. Egentligen skulle tåget ha följt med ombord, men det var tydligen något problem med det så vi fick traska ombord och sedan kliva på ett annat när vi kommit iland.

Tyskland har väldigt många vindkraftverk.

Nu kände jag verkligen att jag var på väg! Det var kul att åka ner genom Tyskland. Landskapet var först väldigt platt, som i Danmark, men gradvis fler och större kullar passerade ju längre söderut vi kom. Några pryddes av borgliknande slott i bästa Hogwartstil.

Tåget var framme i tid. Jag hade bokat hotell bara ett kvarter från stationen, Münchner hof. Mannen i receptionen satt och sov när jag steg in. När jag väl lyckats väcka honom var han inte precis ett under av charm och tjänstvillighet.

Rummet var helt okej, kanske lite murrigt. Jag tog och bokade rum och tågbiljett inför morgondagen innan jag gav mig ut på stan.

Frankfurt är väl egentligen den enda europeiska stad som har mycket höghus. Det var en klar, fin kväll. Däremot var stämningen helt annorlunda mot Köpenhamn. För all del var det söndag och inte lördag, men det strök omkring en del folk ute och det kändes inte som att alla var glada ungdomar.

Frankfurts skyline.

Jag hade hoppat över ätandet för jag ville ta vara på solljuset, och det slutade med att jag åt på ett asiatiskt ställe nära hotellet. Det visade sig att de inte tog kort. Det var ändå en restuarang med säkert 20 bord, men det vara inte sista gången på resan jag skulle bli förvånad över det.

Geneve

Münchner Hof hade en högst alldaglig frukost. När jag strax därefter packat ihop och lämnat rummet kom jag i trappan ner på att jag inte fyllt på min vattenflaska. Så jag gick in till matrummet igen för att fylla den, men där blev det tji, det fick jag inte. Personalen pekade också på ett anslag bredvid vattenbehållaren som sa samma sak. Jag blev så förvånad att jag inte ens tog mig för att gå upp och fylla på den på rummet utan gick bara därifrån. Anledningen var givetvis att de ville sälja sitt flaskvatten till ockerpris istället.

Jag hann med en morgonpromenad förbi domkyrkan och gamla delarna av Frankfurt innan det var dags att hoppa på tåget till Basel.

Tåget var dock försenat, enligt uppgift p.g.a. problem med ett annat tåg. Det gjorde mig en smula orolig, för det var bara 16 minuters bytestid i Basel. När vi väl kom iväg var vi drygt 20 minuter sena. Jag frågade konduktören men hon försäkrade att det var lugnt. Det var ungefär fyra timmars resa, men efter tre timmar verkade vi fortfarande vara ungefär 20 minuter sena. Strax innan ankomst sas det att vi skulle rulla in 13:58. Mitt tåg gick 14:03, men den anknytningen nämndes aldrig så jag visste inte från vilket spår det skulle gå. Jag hoppade av, sprang ner i närmsta tunnel, insåg att det inte fanns någon skyltning alls, kutade upp igen och hittade en tågvärd. Det var fel station! Basel Hbf var nästa. Jag hann på tåget igen, men när vi väl rullade in på rätt station var klockan redan sju minuter över. Eftersom det var Schweiz visste jag att mitt tåg redan gått.

Ganska uppstressad och lätt villrådig gick jag bort till en bemannad kur inne på stationen där en kö av resenärer som också missat sina anslutningar höll på att bildas. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Kanske att få köpa en ny biljett till nästa avgång, när den nu var, och sedan få bråka med Deutsche Bahn om jag ville ha ersättning, om det nu ens var möjligt. Det var dessutom ytterligare ett byte för att komma till Geneve, så jag kanske inte skulle komma fram idag alls... alla dessa tankar for genom mitt huvud.

Inne i kuren satt det en man. Det var en kö, en betjäningsstation. När det oväntat snabbt blev min tur förklarade jag min situation. På kortare tid än - hedersord - fem sekunder hade han printat ut en ny färdplan åt mig. Jag var helt förbluffad. Min gamla biljett gällde även för den nya rutten, trots att det nu var byte i Bern istället för Biel. Jag skulle inte ens komma fram senare till Geneve än vad det tyska tåget varit försenat! Det är den bästa service jag någonsin fått. Välkommen till schweiziska järnvägen.

Alplandskapet i Schweiz är bedårande vackert, med de dramatiska snöklädda bergstopparna gnistrande i fjärran och de dockskåpssöta gårdarna på gröna kullar i förgrunden. Ett av de starkaste minnena från hela resan är när Genevesjön plötsligt fyllde blickfånget. Det gjorde nästan ont. En azurblå spegel omgiven av lysande gröna berg, som sträckte sig i en vid båge långt bort i fjärran, försvinnande i diset. Och långt där nere på vattenytan små, små vita segel.

...

Hotellet i Genvene var ojämförligt mycket trevligare än det i Frankfurt; det var rymligare, ljusare och fräschare. Här möttes jag dessutom av en pigg, glad tjej istället för en sovande gubbe.

Jag gick runt några timmar, åt en dyr och snålt tilltagen middag och återvände till hotellet. Den största behållningen var som sagt själva sjön. När jag satt och fixade med kommande tåg- och hotellbokningar hörde jag fyrverkerier utifrån. Det höll på ganska länge, så till slut gick jag ut igen. Då slutade det förstås, men jag hann se litegrann. Det var alltså Schweiz nationaldag, vilket jag hade missat.

Fontäten Jet d'Eau som når 140 meter. Det händer tydligen att intet ont anande turister ute på piren blir duktigt blöta om vindriktningen ändras, så jag höll mig på betryggande avstånd.

Verona

Tidigt i ottan var det avfärd mot Italien. Jag hamnade bredvid ett ungt par från Hongkong. Det var intressant att prata med dem och det blev pinsamt uppenbart hur dålig koll jag har på Kina.

Ytterligare en detalj som gör tågtrafiken i Schweiz så fantastisk.

Verona var varmt och fuktigt jämfört med alpluften i Schweiz, även om nu Genve faktiskt inte ligger så värst högt över havet, bara 375 meter. Jag insåg direkt att jag faktiskt inte hört cikador förut. Det var ett himla liv i vartenda träd. Jag stod och stirrade upp i dem en lång stund som ett fån, men lyckades inte få syn på en enda.

Hotellet var fyrstjärnigt och riktigt pampigt. Däremot låg det en smula avigt till trots att det var nära tågstationen. Man fick forcera en ganska stor vältrafikerad korsning, men det var ändå inte mer än drygt 10 minuters promenad in till Veronas gamla centrum.

Floden Adige och Ponte Pietra, byggd av romarna 100 f Kr, sprängd av retirerande tyskar under andra världskriget men återuppbyggd därefter.

Jag betade av de största turistattraktionerna samt knallade upp på en fin utsiktspunkt där man såg ner över floden och staden. Därefter åt jag en utmärkt pizza (vad annars?) och pratade en stund med ett amerikanskt par som satt på bordet intill. De var från Sacramento i Kalifornien och gjorde stora ögon när de fick höra att jag varit där. Det var ett studiebesök under San Franciscoresan i gymnasiet. Mannen jobbade på ett kraftföretag och det kan mycket väl ha varit hans firmas solpaneler vi varit och tittat på.

"But apart from the sanitation, medicine, education, wine, public order, irrigation, roads, the fresh water system and public health, what have the Romans ever done for us?!"

Italienarna kan verkligen det här med glass också så det slank det ner ett par stycken.

 

Innsbruck

Frukosten på Leon d'Oro var i absolut toppklass, förmodligen den bästa hotellfrukost jag ätit. Mätt och belåten knallade jag iväg till stationen, och det var det inte längre lika varmt. Det fanns mycket att se den här tågresan också. Den gick upp genom en dalgång som löper öster om Gardasjön och sedan genom ett antal bergspass innan den vindlade nedåt i dalgångarna igen. Det bor en liten geolog i mig och det var fascinerande att se veckbergen Alperna består av.

Efter det fina hotellet i Verona hade jag inga förväntningar på att det skulle bli bättre, men det blev det faktiskt: rummet på NALA individhotell (märkligt namn) var närmast spektakulärt och kändes extremt modernt och trendigt.

Hippt värre.

Jag gillade Innsbruck. Det var lagom stort, hade en fin gammal stadskärna och var omgivet av dramatiska berg. Jag såg på google maps att det gick en linbana upp till en av topparna och blev sugen på att ta den. Den såg ut att börja någonstans ovanför stadens zoo, så jag började gå åt det hållet. Jag tog en titt på hemsidan. Det var gott om stora pampiga bilder, historia, bakgrund och uppmaningar om att åka med deras fina linbana, men jag lyckades inte hitta någon info om när den gick, varifrån eller vad det kostade. I google maps stod det "öppet till 19" och klockan var inte ens fem så jag tänkte att jag hade gott om tid. Det var inte långt på kartan, men det visade sig vara en rejäl promenad och många höjdmeter med en liten serpentinstig som gick upp genom en tät skog. Väl uppe strax efter halv sex visade det sig att dagens sista tur gått för ungefär 10 sekunder sedan och den sura damen i biljettluckan drog ner gardinen framför ansiktet på mig och stängde. Antiklimax. Men det var ändå en väldigt fin utsiktsplats jag kommit upp till. Jag sparade några hundralappar och fick en anledning att åka tillbaka, även om jag nu kände mig tydligt mindre sugen på att stödja det här linbaneföretaget.

Centrala torget i Innsbruck

Jag tröttnar nog aldrig på anslag på tyska.

Prag

Nu var det dags för en riktig långtur. Innsbruck - Prag är ca 40 mil fågelvägen men järnvägen slingrar sig en del genom bergen i början, och inne i Tjeckien var det många småstopp, så färden tog åtta timmar med ett byte i Linz. Återigen hade jag trevligt resesällskap i form av några backpackers som varit på resande fot ända sedan i maj. Insåg att det var mer en sprint jag höll på med än en luff.

Flera hade tipsat mig om att åka till Prag, och det av goda skäl. Det var som Europa i koncentrat: monumentalt, gamla vackra stenbyggnader, gedigen mat- och ölkultur och dessutom billigt.

Trampbåt var tydligen grejen.

Från utsiktstornet.

Även Prag bjöd på en svettig promenad upp på Petrinkullen som är en park i den vänstra delen av stan och därefter en vindlande trappa upp i en åttkantig och nedskalad version av Eiffeltornet.
Hotellet Zlatá Váha var inte mycket att säga om. Jag fick förvånande nog ett fyrbäddsrum, och det för 350 spänn eller något sådant. Det var dock beläget i något slags källarplan med högt sittande fönster mot någon innergård. Jag var beredd på lite liv och rörelse men det var knäpptyst på natten och jag sov som en stock.

Berlin

I Berlin har jag varit flera gånger förut, så här har jag betat av de värsta turistrundorna. Istället stannade jag en dag extra hos min moster som bor i Pankow i stadens norra utkant. Det var väldigt skönt att ta det lite lugnare och sova två nätter på samma plats. På lördagsmorgonen gav jag mig ut på en längre löprunda norrut och hamnade ute på landet bland bondgårdar och alléer.

Vi gjorde dock en turistig grej: vi åkte till Gärten der Welt, en stor park med trädgårdar från olika länder. Mitt i kom en störtskur av grövsta kaliber, men den drog snabbt förbi och därefter blev det sol.

Kinesiska trädgården

Dito arabiska

Under hela resan hade jag försökt ställa in mig på att något kunde trassla ordentligt - att något tåg blev mycket försenat, att jag kunde bli matförgiftad eller något sådant, eller att allt var så fullbokat att jag inte skulle kunna ta mig tillbaka som jag ville, men jag tänkte att när jag väl kommit till Berlin var jag såg gott som hemma. Men Berlin - Stockholm visade sig vara den svåraste sträckan på hela resan att hitta någon vettig förbindelse på. Jag har dessutom åkt den med tåg förut. Det tar något i stil med 15 timmar och jag kände inget större behov av att åka den igen just nu. Dyrt var det också, faktiskt lika dyrt som att flyga, som istället tar 4-5 timmar, inräknat tid till, från och på flygplatsen. Det avgjorde saken, så jag fuskade och flög hem.

Hemma!

Efter att ha åkt tåg en vecka slog det mig hur annorlunda det är att flyga. Hela apparaten med säkerhetkontrollen känns faktiskt absurd. Inga flytade grejer över 100 ml kom jag ihåg, och jag la ur allt sådant väl synligt i tråget, tillsammans med nycklar, bälte, mynt och annat. Men det dög inte, för jag hade glömt att föremålen med flytande innehåll dessutom måste ligga i en genomskinlig plastpåse. Klumpigt av mig och jag blev snabbt tillrättavisad. Men sedan kunde jag alltså flyga hem helt trygg eftersom jag visste att jag och alla andra passagerare lagt sina tandkrämstuber i genomskinliga påsar.

Det var en händelserik vecka med mycket intryck och utan större missöden. Det blev en smula dyrare än jag tänkt mig, totalt gick allting på kanske 16 000, och för all del hade jag ju inte tänkt så mycket alls. Det är väl vad det kostar att vara spontan samt att åka mitt under semestermaximum. För mig var det värt det och befriande att göra en resa så spontant.

Lärdomar

Nedanstående är möjligen uppenbart för den vane resenären, men något kan kanske vara till nytta.

• Man kan sköta allt reserelaterat med mobilen numera. Att köpa i luren verkar också vara billigare än över disk på en tågstation. Några appar jag hade nytta av: booking.com, rail planner, DB navigater (Deutsche Bahn) GoEuro, ÖBB (österrikiska järnvägen) och SAS. Google är också bra på att hitta tågförbindeleser (bara googla på formen "train from A to B").
• Det hade förmodligen ändå varit vettigt att planera och boka det mesta i förväg. Priserna kan gå upp kraftigt från en dag till en annan. T.ex. gick sträckan Köpenhamn - Frankfurt upp med 600 spänn från ena dagen till den andra. Det kändes verkligen inte så kul. Jag skulle dock inte riktigt våga boka in alla resor och boenden utan att lägga in marginaldagar ifall något strular, t.ex. att något tåg är mycket försenat eller att man blir tillfälligt sjuk och måste stanna någon dag på samma plats.
  En annan anledning till att boka i förväg var att det faktiskt tog ganska mycket tid, tid jag kunde ha använt till att utforska platsen jag var på. Oftast fick jag göra det från hotellet, eftersom det inte alltid finns wifi på tågen och den uppkopplingen ändå oftast är för svajig för att man ska orka hålla på med det.

• Undvik semestertiden om det går. Det var rätt fullt på de flesta tåg jag åkte med, och allt blir väl lite dyrare.
• Ta med ett hänglås om du ska sova på hostel, för ofta finns det ett skåp där du kan förvara dina saker.
• ...men sov inte på hostel (enligt Köpenhamnavsnittet ovan), om du inte själv är ute efter att festa med dyngfulla 20-åringar.
• Många ställen som i Sverige garanterat skulle ta kort gör inte det nere på kontinenten. Det kan gälla t.ex. affärer på tågstationer, restauranger och kiosker, så man behöver nästan alltid ta ut pengar. Visst finns det gott om automater, men kom igen. Kontanter. Det är 2016.

 

Det här med tågluffarkort

Egentligen heter det Interrailkort. Först lät det ju uppenbart att det var det jag skulle ha, men ju mer jag läste om det, desto sämre verkade det. Hela idén är alltså att man betalar en klumpsumma och sen gäller kortet på alla tåg under ett antal dagar (de behöver inte vara på intilliggande datum). Man ska alltså kunna hoppa på vilket tåg man vill och känna sig fri. Det låter ju kalas. Men det var några stora "men". Dels gäller inte kortet i det land man bor, så jag hade behövt köpa den relativt dyra biljetten till Köpenhamn ändå. Dels gäller inte kortet på privata tågbolag (glöm t.ex. engelska kanalen) utan bara på de statliga tågbolagen. Men vad värre är, det gäller inte på tåg som går mellan två länder! Där behöver man komplettera med en platsreservation (som kostar extra), och dessa biljetter skulle, enligt hemsidan, behöva skickas hem med post! Så var det med den spontaniteten.

Även själva kortet skulle behöva fysiskt skickas hem med posten, och då hade jag inte kunnat åka förrän någon gång under veckan därpå. Och hur vågar man boka några resor över huvud taget innan man har kortet? De antydde att kortet gick att köpa på "vissa större turistbyråer" men de kunde inte berätta vilka. Sånt gör mig tokig, och vid det laget var jag så less på hela grejen att jag var nära att strunta i hela resan.

Vidare är det tydligen ett visst antal platser avsatta för interrail, så på hårdbokade turer kan man alltså som kortinnehavare ändå behöva betala fullt pris. Inte heller så kul.

Hemsidan var inte heller mycket att hurra för. T.ex. finns det ingen vettig hjälp eller FAQ, bara något frågeforum där undrande kan ställa frågor, men det finns ingen som besvarar dem, utan inläggen kommenteras bara andra stackare som inte heller vet.

Eftersom det inte fanns något vettigt sätt att få svar på frågor om kortet får jag leva vidare i tron om att det är tämligen oanvändbart. Jag såg ändå några under resans gång som satt och fyllde i sina ruttprotokoll som man måste ha om man åker med Interrailkort, så möjligen har jag missat något.

Vardagsäventyr: Sörmlandsleden

I nejderna kring Mora finns en uppsjö av fantastiskt fina leder för löpning och vandring, men det finns faktiskt turer man kan göra här på hemmaplan i Stockholm som inte står dem i Dalarna långt efter. Sörmlandsleden är en sådan, och idag tänkte jag att jag skulle bekanta mig med en bit av den.

Tyresös knubbiga kyrka från 1641.

Jag tog buss från Gullmarsplan till Tyresö kyrka. Jag knallade över Tyresövägen och vek in på Tjärnstigen. Därifrån var det bara att börja springa. Tjärnstigen går mer eller mindre rakt i 2,5 kilometer förbi vräkiga villor och sedan kommer man plötsligt in i urskogen. Efter att ha rundat Öringesjön kommer man fram till en liten gård och där går Sörmlandsleden.

En led är alltid bra om den är utmärkt, som det heter i Blandaren. Det stämmer på Sörmlandsleden.

Tyresö tänker jag mig är ganska långt bort, men hem till mig var det faktiskt bara lite drygt 15 kilometer vilket tog knappt 1:45 i mitt makliga distanstempo. Det var verkligen en riktigt fin tur som jag varmt rekommenderar. Det enda man kan tänka på är att om det regnat mycket är det förmodligen väldigt lerigt bitvis, så lämna finskorna hemma. Man kan korta av sträckan några kilometer genom att kliva på leden från Öringevägen. Egentligen går leden till Björkhagen men jag vek av mot Kärrtorp eftersom det är närmre hem.

I princip raka raka spåret!

Balsam för själen när man suttit och stirrat på en datorskärm i 40 timmar under veckan.

Strålsjön. Till höger utanför bild låg ett bad som såg riktigt fint ut.

Sandakällan med sitt påstått välgörande vatten, som det alltid påstås om ur marken framspringande källor.

Ulvsjön. Här ska tydligen finnas ett gäng bävrar.

Bron över Söderbysjön.

Det vildaste djur jag stötte på var den här lilla kopparödlan.

Plötsligt så gott som hemma.

Läger i Mora med SRK

Torsdag till söndag var jag på läger med Stockholms rullskidklubb i Mora. Det var samma läger som jag själv var med och arrangerade när jag gick på folkhögskolan i fjol. Vi var nio deltagare vilket var helt perfekt - det är en lagom stor grupp att hålla rätt på vid t.ex. transport och individuell videofilmning. Andreas, David och jag åkte upp redan på onsdagskvällen. Officiellt började lägret efter lunch på torsdagen men vi hann med en skatetur på förmiddagen och säga hej till klassen som skulle ut på en kajaktur.

Paddeldags för Folkhögskolans elever. Jag noterade att framsteg gjorts på den läktare jag själv varit med och byggt.

Det var ett späckat schema. Första dagen körde vi myrlöpning med stavar i form av s.k. pyramidintervaller: 1 - 2 - 3 - 2 - 1 o.s.v. minuter löpning med halva tiden vila mellan varje. På kvällen paddlade jag en sväng på Siljan.

Förväntansfulla lägerdeltagare i vill och behöver-bussen.

Följande dag åkte vi rullskidor upp till Grönklitt på förmiddagen. Vi var oroliga för vädret innan, prognosen sa +3 grader och regn. Vi klarade oss från regnet även om vägen var lite blöt och tre plus och mulet är faktiskt att föredra framför 20 grader och sol när man ska ta sig uppför den där backen. Det är runt 300 höjdmeter på en mil.

På eftermiddagen sprang vi en fin tur i skogen längs Siljansleden och på kvällen var det videoanalys av åktekniken från förmiddagspasset. Jag är glad över att diagonalen på rullskidor funkar såpass bra nu. Det har lossnat på sistone även om den fortfarande kräver full koncentration. "Någonting har du i alla fall lärt dig!" sa Minatti.

Längs Siljansleden (som utom just här var en smal skogsstig) med Siljan i fjärran.

Det låg en friluftskyrka fridfullt mitt inne i skogen.

Sträcka och kupering Siljansnäs - Mångberg

På lördagen höll Adam och Fia ett utmärkt teknikträningspass på rullskidor och sen körde vi 15/15. Det innebär att man kör 15 sek max följt av 15 sek vila eller mycket lugnt. Sen håller man på så en bra stund, uppåt en halvtimme. Man får hög intensitet och hög puls utan att få så mycket mjölksyra så det är toppen om man vill bli snabbare.

På eftermiddagen var det styrka och den berömda hållningsgymnastiken (bålstyrkeövningar) med Minatti. Jag har försummat hållningsgympan sen jag slutade i Mora men ska försöka hålla i den nu, det är pestjobbigt men man blir stark, får bra hållning och den förebygger skador och felbelastningar.

Söndag morgon gick lägerbussen till Sälen för långtur i fint väder till Evertsberg. Därpå åt vi lunchbuffé på Strand och sedan (efter att ha däckat på sängen en stund) hemfärd. Totalt blev det runt 12 timmars träning på 3,5 dar. Tufft och superkul med ett skönt gäng. Tack klassen och Minatti!

Åter på brottsplatsen, så att säga.

Vasaloppet 2016

Årets lopp påminde ganska mycket om hur det var för två år sedan: mjukt, löst och snöfall första halvan.

Uppladdningen inför loppet var bra. Jag hade toppenbra uppbackning av Cecilia som körde hela resan. Vi hade hyrt en stuga en bit söder om Älvdalen och kom dit på lördagseftermiddagen efter att ha hämtat ut nummerlapp i Mora, kollat senaste väder- och vallarapporterna samt hälsat på i vallaboden på folkhögskolan.

Väckarklockan stod på 3:15 söndag morgon. Vi parkerade vid starten strax efter halv sex då startfållorna öppnade för skidutläggning. Jag ville vara i god tid eftersom jag i fjol - trots att jag tog den första vasaloppsbussen från Mora - hade fler hundra framför mig i kön. När jag kom fram trodde jag knappt att det var sant: hundratals meter kö med tre, fyra personer i bredd ringlade fram mot fållan för led fyra. Jag hade räknat med att ganska snabbt kunna lägga ut skidorna och sen återvända till bilen och äta frukost, men det blev en kylig start på dagen med minst en halvtimmes stillastående.

Kön in till fållan. Andra halvan av den.

 
Därefter blev det stressigt fram till start. Toakön tog också en evighet och sen var det småpanik för att hinna få på nummerlapp, chip och drickabälte och sen kuta bort till fållan. Jag hann ta på skidor och stavar med någon minuts marginal. Sen gick starten, som vanligt utan någon större förvarning, och fältet rullade iväg. Det var god fart över startgärdet och jag klarade mig från missöden. Linda som åkte bredvid mig hamnade bakom någon som vurpade och jag anade att hon blev indragen men hann inte uppfatta det riktigt.

Torrare i år.

Klart för start!

Väl framme i backen blev det förstås kö, men i år hade man smalnat av fältet redan innan i hopp om att det skulle bli mer kö på platten istället för i själva backen. Fästet jag hade lagt på funkade glädjande nog riktigt bra och jag kunde slappna av hyfsat i trängseln (för två år sen fick jag stå och hänga på stavarna för att inte glida bakåt). Skidor och stavar höll och efter ett tag gick det att börja åka. Jag kom upp till högsta punkten efter 32 minuter, tre minuter långsammare än i fjol, så jag anade att jag placeringsmässigt hade hamnat sämre till än förra året.

Till Smågan kom jag på 56:33, så då hade jag tagit in någon minut på fjolårstiden. Glidet var bättre, det var inte lika blåsigt även om det var viss motvind, men spåren var betydligt sämre. Skidorna slog mycket i sidled och det blir jobbigt för fötterna efter ett tag. Jag har svårt att ta i ordentligt när det är så, mycket fokus går till att hålla balansen.

Efter några kilometer kom jag ikapp Fredrik som stått ett led längre bak och som måste ha fått en bra start, men han lät lite uppgiven och sa att alla åkte ifrån honom.

Efter Mångsbodarna nedåt Tennäng drog jag en vurpa och hamnde ute i lössnön. Det hände när jag gick upp för att staka precis efter en backe. Jag hann inte uppfatta vad som hände, förmodligen skar skidan ur spåret. Jag slog mig inte och grejerna höll men det var svårt att komma in igen eftersom åkarna kom med hög fart nedför backen. Vurpan sänkte modet en aning, men det hade nog stört mig mer för ett par år sen.

I stigningen upp mot Risberg höll jag igen ordentligt, för i fjol brände jag mycket krut där och blev aldrig riktigt pigg efter det.

En bit efter Risberg lossnade plötsligt drickabältet. Jag fick vända och plocka upp det och sedan mecka ett tag för att lirka på spännet som lossnat från bandet. Det var lite för mycket strul för att det inte skulle kännas betungande. Fredrik svischade förbi igen.

Det där med placering hade jag släppt för länge sen, men jag var inte speciellt trött. Uppförsbackarna gick lättare än i fjol tyckte jag, kanske har jag lärt mig att inte stressa så mycket. Jag har aldrig varit så fräsch förut vid Evertsberg, men nu låg jag sju minuter efter fjolårstiden.

Tyvärr blev föret helt olidigt dåligt därefter. Det var enormt sladdigt och sönderkört med "blindspår" som drog iväg hit och dit och stavdiken man ideligen körde ner i. För mig var det enormt psykiskt tärande, och surt för jag kände mig pigg, men jag lyckas inte åka skidor på ett vettigt sätt när det är sådär. Jag får inget tryck utan blir defensiv, tappar rytmen hela tiden och står mest och petar. Det hade varit mycket bättre utan något spår alls, då är det i alla fall plant som när man åker rullskidor. Normalt är det också skönt med utförsbackar där man kan slappna av lite, men stod jag på helspänn och fick hela tiden parera när skidorna drog till höger och vänster.

Efter man passerat under vägen väntar efter ett tag den smått ökända Lundbäcksbacken. Det är lite småbackar innan den, men jag kom inte ihåg exakt hur det såg ut. Jag harvade på i lössnön och gruvade mig en del inför den backen. "Kommer den inte snart?" undrade jag efter ett tag. Jag kämpade vidare, men plötsligt insåg jag att jag var framme i Oxberg. Jag hade tagit backen utan att jag märkt det. Klockan visade 12:30, och att åka resterande tre mil på 2:09 för att klå fjolårsten kändes görbart så nu hade jag något att jobba för i alla fall.

Mellan Hökberg och Eldris var det fanns det mestadels ett helt okej spår, och det var också det enda partiet där jag plockade åkare. Tyvärr var det ändå svårt att passera, för i det bra spåret låg alla i långa tåg. Jag vet inte hur många gånger under loppet jag tröttnade på att ligga bakom för att det gick för långsamt, testade att gå ut i ett försök att gå om, bara för att få ge mig och rätta in mig i ledet igen, eller - om någon hunnit täppa luckan - fått lägga mig sist och därmed endast ha bränt krafter och tappat placeringar.

Efter Eldris blev det till min stora besvikelse sämre igen. Normalt brukar jag kämpa järnet på slutet och krama ur allt, jaga och plocka åkare, men nu kände jag ingen motivation att göra det. Jag såg att jag ändå skulle klara fjolårstiden med några minuter och var nöjd med det, så jag harvade vidare i ungefär samma tempo. En bit innan Hemus stod Frida och Agnes och langade dricka och kom med glada tillrop, det var kul.

Jag tog det lugnt ända in på upploppet där jag ändå gjorde en symbolisk spurt sista metrarna, men inte ens där var det särskilt bra spår.

Det är något visst med att glida in under den där portalen.

Plus och minus:

+ Jag slog min tid med knappt fem minuter, 6:34:05 landade jag på.

+ Jag disponerade krafterna bättre än i fjol. Jag var efter halvvägs men före i mål.

+ Jag fick i mig ordentligt med vätska och energi längs vägen. Runt tre muggar per station (vatten, sportdryck, blåbärssoppa, grönsaksbuljong och mot slutet kaffe) plus en halvliter cola blandat med sportresorb i bältet (som jag fick påfyllt med sportdryck i Evertsberg), tre gels, en klyfta apelsin och någon kakbit.

+ Jag hade vallat skidorna själv och fått till dem bra. Inte lika uppenbart överlägset glid som i fjol, men helt ok.

- Tydligt sämre placering, 3954 mot 2689 i fjol (endast herrklassen räknat). Sämre start, ett par missöden som kanske kostade ett par hundra placeringar, ett före jag inte fixar och ungefär halverad träningsmängd mot i fjol är väl förklaringar. Sen är det fullt möjligt, och kanske till och med troligt, att fler har blivit bättre. Längdskidåkning är som bekant poppis.

- Jag får inte till åkningen när det är så dåliga spår. Kanske kommer det med skidvana med åren.

Festliga fakta. Att högsta farten ska ha varit 41 km/h ifrågasätter jag, det gick undan rejält i en del backar.

Nytt för i år var att flera omkring mig bara stakade, alltså körde utan fästvalla. Det har alltså letat sig nedåt i startleden, men jag har svårt att tro att de tjänade på det. Det såg ruskigt tungt ut för dem mot slutet. Jag är relativt sätt bra på att staka, och en hel del backar stakar jag i trots att jag har fäste (det blir ofta dåligt mot slutet), men det är inte riktigt nära att jag skulle staka hela, mycket p.g.a startbacken där det är kö och man får stå och hänga statiskt på stavarna. Från led två eller så kanske. Jag såg bara en som tjuvskateade.

Däremot är det riktigt trist med alla som kastar sina gelpåsar överallt i spåren, det ligger drivvis i utförsbackarna. Vasaloppet har tydligt informerat om att nedskräpning inte är tillåtet, och man måste lyfta på skidorna hela tiden för att inte köra på dem, och det var vingligt nog igår. Kontroller på rak arm (där det finns soptunnor) som har lämplig utförsbacke precis innan: Mångsbodarna, Risberg, Oxberg, Gopshus, Eldris.

Idag har jag varit ledig och mest legat på soffan. Nu när jag sett loppet blir jag otroligt avundsjuk på eliten, det är totalt andra förutsättningar. Känslan är att jag skulle kunna åka bortåt en timme fortare med bra spår. Det återstår dock att bevisa. Alltså är samma fenomen i år som i fjol: under själva loppet är det mest pina (åtminstone andra halvan) och jag ville mest slänga skidorna i närmsta soptunna, men nu sitter jag redan här och tänker att "nästa år, då jäklar!".

Jag blev varm i hjärtat när jag såg att Stephan Wilson (från Stephan på glid i SVT), som liksom jag kör för Stockholms rullskidklubb, klarat hela vägen till Mora på just under 12 timmar. Han såg gråtfärdig ut redan i Smågan så det var fantastiskt bra kämpat.

Hornbergsloppet

I söndags var det på't igen: Hornbergsloppet. Maratondistans i Årsunda söder om Sandviken. Jag hade en trevlig biltur dit och tillbaka med Per Ä i klubben, och väl framme träffade jag på Erik, Per E och Helena ur klubben samt Lena, Axel och Max från Mora som jag inte sett sedan avslutningen i somras.

Den här gången hade jag redan i förväg bestämt mig för att köra utan fäste för jag hade sett något på hemsidan om "flackt" med nånting på 100 höjdmeter på hela loppet vilket är riktigt lite.

Men väl igång var det backe direkt ut från start och därefter var det smalt och kurvigt inne i skogen med en del branta knixar som jag definitivt fick saxa i, i synnerhet på andra varvet då det blivit väldigt mosigt och trögt och armarna började protestera. Jag tror knappast att det var plattare än Roslagsloppet och det loppet hade åtminstone 300 meter stigning, vilket för all del inte så mycket det heller, men hade jag vetat att det var så pass backigt hade jag kört med fäste. Jag hade inte dåligt glid, men inte heller bättre än vad diagonalåkarna hade och uppför tappade jag ordentligt.

Jag hade också tänkt köra med normaltrugor som jag har på mina bättre stavar, men när jag testade sjönk jag igenom fullständigt så det fick bli de andra med dasslocken. Det var sista gången jag kör med det stavparet, jag var hela tiden orolig över att jag skulle knäcka dem i uppförsbackarna för de bågnade som två spaghetti.

Bansträckning. Mestadels genom skog men också över en del öppna fält. Tursamt nog inte någon blåst att tala om.

Starten gick bra och första varvet (21 km) tog 1:16 vilket jag är riktigt nöjd med. Det var också första gången jag hört speakern ropa upp mig på ett lopp, det kändes kul. Efter det åkte jag nog lite fortare en stund bara på det. Men en bit ut på andra varvet fick jag något som påminde om håll. Jag fick släppa min lilla klunga, trots att det var platt stakning just där. Åkare började passera. Jag lyckades vurpa och fick förstås skäll av en gubbe för det. Kan ingen skicka dem till Pluto? Det började kännas sådär halvt hopplöst igen. Med sju kilometer kvar kom Per E från klubben ångandes och en stund senare kom Brisen ikapp. Då kändes det plötsligt bättre, för om de inte var längre fram än så borde det inte ha gått så dåligt ändå. Jag orkade inte hänga på, men var inte så förfärligt långt efter dem i mål. Andra varvet gick på över 1:30, vilket är för stort tapp mot första för att jag ska vara nöjd. Jag gick i mål på 2:46:48. Under 2:40 hade känts fint. Vann gjorde - liksom i fjol - ovan nämnda Axel på 2:02:04. Jag är 37% efter och något led tre lär det knappast bli av det här, men lite bättre än förra helgen var det. Snittpuls 87% vilket får anses ok.

Efter målgång. Erik skålar i sportdryck.

Höjdgrafen är inte att lita på, z-koordinaten i GPS:en har dålig noggrannhet.

Roslagsloppet 2016

Mitt första långlopp för vintern. Med sex varv på en visserligen ganska flack golfbana men i trög och lös nysnö stod det mellan ovallat och vallat. Efter en del glidtestande och velande blev det till slut ovallat: det skilde så pass mycket i glid och jag fick höra att det inte var några längre saxbackar. Jag ångrar dock att jag la på fästvalla på mina klassiska innan jag kom på plats, jag misstänker nämligen att de kunnat gå bättre än skateskidorna. Men jag tror att alla upplevde att de hade dåligt glid idag i den kärva nysnön. Det är verkligen stor skillnad mot pistad konstsnö.

Spåren var knappast de bästa men det funkade ändå hyggligt. En pistmaskin hade förstås gjort det en hel del bekvämare. Det var ganska gropigt och stavdikena tilltog för varje varv.

Det var ganska kallt, kring -13 hade prognosen sagt, men det kan nog varit några grader svalare än så inne i skogen. Jag hade inga egentliga bekymmer med det förutom att innehållet i min vattenflaska frös. När jag klämde i mig en gel på näst sista varvet hade det suttit fint med några klunkar. Det var alltså helt onödigt att bära med en halvliter vatten hela vägen, jag borde naturligtvis ha kastat den vid sista varvning åtminstone, men tankeförmågan är tydligen inte på topp i slutet av en femmil. Langningen vid varvningen fungerade dock bra så jag fick i alla fall i mig en slurk sportdryck varje gång.

Jag körde kortärmat + långarmat underställ, windstopperkallingar, långfillingar, tävlingsdräkten plus klubböverdragsbrallorna. Det var ganska lagom, jag småfryser faktiskt hellre än är för varm.

Jag var på plats en timme o trekvart innan start och det var faktiskt inte för mycket. Jag kunde lägga ut skidorna först i mitt led, och det gjorde att jag äntligen kom iväg riktigt hyggligt i starten. Tyvärr vurpade jag efter nån kilometer i en utförsbacke när ena skidan skar ut i lössnön intill spåret. Hela tävlingsfältet susade förbi, så det var inte direkt någon moralhöjare. Det blev mycket jagande de två första varven, men sen hände samma sak igen en bit in på fjärde varvet när jag skulle byta spår. Då tappade jag både min klunga och gnistan. Därefter åkte jag i stort sett själv. Då och då kom det nån bakifrån men jag gjorde nästan inga försök att gå med. Första varvet gick på 29:30, de två sista tio minuter långsammare. Förmodligen hade jag tappat mindre mot slutet med fäste, men då hade det gått långsammare i början istället. Det var tre korta backar per varv jag fick saxa i, och det är nästan hopplöst att saxa på skateskidor.

Jag hann bli varvad av några åkare, bl.a. John och Carl ur klubben. Det hade jag räknat med när det är sex varv, men kul är det ju inte.

Hyfsat sliten strax efter målgång.

Den andra vurpan var vid 27 km, och det syns tydligt att glöden försvann då.

Dagen var alltså knappast någon succé, men några saker tar jag ändå med mig:

• Jag har stakat mitt första långlopp, en femmil dessutom i mycket trögt före
• Starten gick bra (tills vurpan)
• Jag har bättre toppfart än tidigare och är bättre på att göra ryck för att täppa till luckor, etc.

Nu när jag tittar i resultatlistan känns det faktiskt också lite bättre. Min tid blev 3:26:52 och segertiden (H35 var snabbast) är 2:38:15. Jag är alltså 30% efter vilket är mindre än i alla andra seedningslopp jag åkt. Nu var det ju inte riktigt Petter Eliassen eller Martin Sundby som tog hem det, men snitthastigheten för segraren, 3:13 min/km eller 18,58 km/h, säger ändå något om hur trögt föret var. Dessutom var jag ungefär mitt i resultatlistan, 20 av 38 i H35 och i H21 hade jag blivit 26:a av 39. Känslan på de två sista varven var nämligen att alla redan bytt om och gått och fikat. Jag ska försöka komma ihåg det till en annan gång det känns tungt och jag mest vill ge upp. Många bröt också loppet såg jag nu. Det kan delvis ha berott på den jämförelsevis hårda "reptiden" för att få gå ut på sista varvet, detta eftersom det blir mörkt tidigt.

Jag är också glad för att jag inte åkte upp till Dalarna för att köra Moraloppet som blev inställt i sista stund p.g.a extrem kyla. Jag lider med dem som rest dit endast för loppet.

Slutligen fick jag ett bra tips av Andreas som jag delar vidare här: eftersom det var små, enkla nummerlappar som skulle nålas fast, och jag inte ville göra hål i klubbdräkten, tog jag med nummerlappen från söderskidan som är mer som en väst, vände den ut och in och nålade fast dagens lapp på den.

Innehållet i min vattenflaska ännu efter två timmar med buss och tunnelbana. Sa jag att det var kallt?

Ungefärliga varvtider:

1. 0:30 - 30:00 = 29:30
2. 30:00 - 1:01:20 = 31:20
3. 1:01:20 - 1:33:00 = 31:40
4. 1:33:00 - 2:08:30 = 35:30
5. 2:08:30 - 2:48:00 = 39:30
6. 2:48:00 - 3:27:00 = 39:00