Torsby skidtunnel

Måndag till torsdag den här veckan var vi på läger i Torsby, som har landets hittills enda skidtunnel. Tunneln följer terrängens kupering och är runt 1300 meter lång. Totalt är det 25 höjdmeter på ett varv vilket faktiskt är relativt backigt, så man får öva på både uppför i olika lutningar och utför. För mig kändes den precis lagom. Temperaturen är någon minusgrad och tunneln är fylld med konstsnö som var riktigt fin.

Man kan åka åt båda hållen, bara man håller sig till höger inne i tunneln.

 

Det är svårt att återge lutningen, men här är det ganska brant utför.

Vi började med att åka skate, som jag inte lärt mig ordentligt än. Dessutom äger jag inga skateskidor, men jag hade glidvallat mitt ena par klassiska skidor så de fick duga. Tydligen skiljer det en del. Jag fokuserade på balansen och på att försöka få in det som kallas treans växel, som innebär att man stakar på varje bentag. Den är ruggigt bra om det är lätt till halvbrant uppför, och det är denna Marcus Hellner är kung på.

Jag har tyckt det varit svårt att hinna upp med stavarna igen och tappar därför rytmen snabbt. Givetvis är det mest en balansfråga, kan man glida ut bättre har man all tid i världen att få fram stavarna. Jag åkte och tänkte på att det påminde mycket om när jag lärde mig jonglera en gång i tiden. Först går det inte alls, sen övar man och övar och övar, så går det några gånger innan man tappar. Men sen kommer man över en tröskel och det börjar flyta på. Sedan tar det ytterligare en hel del tid innan man är riktigt bekväm med det. Precis så var det med treans växel, och innan vi gick på lunch fick jag några gånger till en hel backe. Det var förmodligen inte snyggt, men en grund att jobba på. Fast jag insåg att jag i praktiken stakade mig upp, benen genererade inte speciellt mycket kraft.

På eftermiddagen bytte vi till klassiskt. Först hade jag inte tillstymmelse till fäste, trots att jag tyckt mig ha vallat ordentligt. Jag lade på ett par lager till utan någon förbättring. Sen fick jag låna en burk av Frida och kladdade på rejält och äntligen hade jag fäste som till och med var riktigt bra, men jag är oroad över att mina skidor är aningen för hårda för mig. Det kanske får bli en spannmätning i sportaffären för att se hur det är med den saken. Det är förstås en fråga om teknik också, men nu diagonalar jag ändå hyggligt och det finns en gräns för hur mycket man ska behöva kämpa för att få fast grejerna.

Tisdagen bjöd på morgonjogg, vad jag kan minnas mitt livs första. Springa före frukost är inte min gren, allt i kroppen känns liksom avstängt. Första 10 minuterna var mest zombiewalk, sen släppte det lite. Vi sprang runt Valberget och upp från västsidan. Plötsligt blev det värt ansträngningen för morgonljuset silade sig fram genom diset och när vi kom upp kändes det som en annan värld än halvmörkret nere i skogen.

Valberget. Den militärintresserade kan göra ett besök, det låg bunkrar och värn från beredskapstiden på toppen.

Sedan var det dags för tunneln igen. På förmiddagen harvade jag på med min skate och gjorde diverse balansövningar. På eftermiddagen var vi ute istället och körde först fotboll och sedan stavgång i slalombacken på Valbergets östsida, plus en del styrka vid utegymmet med övningar specifikt för skidåkning.

Onsdagen var hela dagen i tunneln med klassiskt på förmiddagen och skate på eftermiddagen. Vi började med sprintstafett på kul där man fick åka tolv sträckor var, först två gånger stakning, sedan diagonal utan stavar, stakning med frånskjut utan stavar, diagonal med stavar, stakning med frånskjut med stavar och sen det som gick snabbast för en, för mig utan tvivel stakning. Stakning med frånskjut utan stavar var lurigast, så fort det gick uppför fick jag - och de flesta andra - enormt svårt att få fäste vilket resulterade i ganska komiska dueller. En nyttig läxa att tyngdöverföringen ska vara med där också och något att öva på.

Sedan måste jag bara hylla Christian Minatti. Han stod på banans högsta punkt och filmade mer eller mindre hela dagen, och han betade av oss i tur och ordning och gav individuell feedback. Att timme efter timme stå i en kall tunnel och filma, se varje åkare och vad just denne behöver hjälp med och sedan med energi och inlevelse visa och förklara på ett sätt som gör det lätt för just den personen att ta det till sig gjorde mig full av beundran. På hemvägen tackade jag och sa det till honom. Han svarade med att det var en stor förmån att få jobba med elever där alla är så intresserade och vill utvecklas. Han är helt enkelt en fantastisk tränare, och jag är helt säker på att det inte finns något ställe där jag bättre kunnat lära mig längdskidåkningens konst än här.

En av Minattis många återkopplingar. Förmodligen till Jonas om att han ska hålla ihop händerna mer när han stakar :-)

 
Jag var spänd på att se på film hur det såg ut när jag själv åkte skate. Jag var beredd på något som skulle platsa i programmet funniest home videos och dessutom en ganska rejäl sågning tekniskt, men det såg faktiskt inte så illa ut och Minattis omdöme var att det för att vara första gången var jättebra. Det jag behöver jobba med är kortare frånskjut. Det är en balansfråga, tar jag i mer riskerar jag helt enkelt att välta, så jag får ha det i bakhuvudet och öka trycket gradvis i takt med att jag blir mer van.

Så här glada blir skidåkande skåningar när de får komma på kritvit snö redan i september. Adam och Fia, som dessutom plockade hem ett SM-brons på rullskidor förra helgen!

På torsdagen var det fri åkning på förmiddagen och sedan hemfärd efter lunch. Det var precis lagom det, för jag kände hur orken började tryta. GPS funkar inte inne i tunneln, men jag uppskattar att det blivit runt 12 mil skidor, plus stavlöpning, morgonjoggar, gym och fotboll. Jag är otroligt nöjd med lägret, min diagonal har blivit bättre och i måndags kunde jag inte skate, nu kan jag det! Nu väntar vi bara på snö här i Mora så vi kan åka mer...