AXA Ski Marathon

Mitt första lopp för säsongen! Loppet var flyttat från Falun till Orsa Grönklitt p.g.a. snöbrist. Jag hade varit förkyld veckan före jul och kände mig i usel form. Jag körde ett skiergpass på fredagen och ett backintervallpass löpning på lördagen för att försöka få igång kroppen. Det verkar ha lyckats för på söndagmorgonen kände jag mig pigg och anmälde mig i sista stund.

Loppet gick fyra varv på en bana som mätte 10,5 km, alltså 42 km totalt. Banan bestod av en backe ut från stadion upp till Björnparken, sedan utför och därefter mestadels flackt på ett vägspår bort till en vändpunkt i skogen och sen samma väg tillbaka.

Några minuter till start.

Starten gick, jag låg långt bak i fältet som bestod av drygt 300 åkare. Jag brukar vilja undvika trassel med alltför hetsiga åkare som är snabbare än vad jag är, men det här var för långt bak. Jag borde lagt ut skidorna tidigare. Det är värt mycket om man hamnar med åkare som åker lika snabbt som man själv, dels för att man slipper ha långsammare åkare i vägen och dels att man kan hjälpas åt i en klunga och gå fortare än vad man hade orkat med själv.

Nära toppen av första backen, alltså redan några minuter efter start, tappade jag plötsligt skidan. Hur det gick till vet jag inte, men förmodligen trampade någon bakpå skidan så bindningen lossnade från plattan den sitter på. Aldrig varit med om det förut. Jag lyckades få tag i skidan mitt bland alla åkare och fly åt sidan. Där stod några åskådare och funktionärer varav en sa att bindningen inte gå att få på igen utan verktyg. Han erbjöd sig att låna ut sina skidor! Helt osannolik tur i oturen. Vi bytte skidor och telefonnummer och sen drog jag iväg.

Inte en enda åkare var längre inom synhåll. En bit in på vägspåret började jag komma ikapp några eftersläntrare. Jag insåg att möjligheterna att göra ett bra lopp var borta och fokuserade istället på att försöka plocka åkare, det är ju också kul. Peltonenskidorna jag fått låna passade mig riktigt bra och jag hade utmärkt fäste. Hur glidet var jämfört med hur mina egna hade gått är svårt att säga - hann inte känna hur mina gick riktigt - men jag tror det var rätt ok med tanke på temperaturen (nedåt 20 minus). Jag mötte täten rätt snart och då blev det trångt att försöka passera folk eftersom det bara var tre spår totalt och mötande tog upp två.

På sista varvet kroknade jag rejält och tog helt slut sista 3 - 4 kilometrarna. Jag borde kanske ha petat i mig något mer, enda energiintaget under loppet var en mugg sportdryck per varv. För ovanlighetens skull var jag tröttast i stakningen och inte i benen. Har aldrig haft kramp men det var nog nära i vänster triceps.

Vann gjorde Fredrik Byström som vi haft som tränare under lägret med klubben, så det var ju kul. Tydligen visste han alltså vad han snackade om. Han kom i mål på 1:46 och jag på 2:54. Jag blev alltså varvad, vilket jag förstås räknat med. Det är imponerande att på nära håll se vilket tryck eliten har när de kommer dundrande. Den kraften går inte riktigt fram på TV.

Positivt var:

- Äntligen ett lopp i fina förhållanden med hårda, bra spår. Lite väl kallt, men hade inte något större bekymmer med kylan egentligen. Jag skulle kanske haft en buff till runt halsen.

- Jag hade bra fäste och kunde åka mycket mer med benen än vanligt, vilket kändes bra eftersom jag jobbat en del på det.

- Den hjälpsamma mannen med skidorna. När jag lämnade hans skidor och hämtade mina hade han dessutom fått på bindningen på min skida igen! Han jobbade tydligen för Rottefella så det var helt rätt kille att träffa i ett sånt läge.

Slutligen lyckades jag missa den enda bussen tillbaka till Mora med typ två minuter. Jag testade att lifta och redan den tredje bilen stannade. Det var ett par som berättade att de inte brukade ta upp liftare, men hade sett att jag hade längdskidor med mig och då var det ju en annan sak. De hade langat dricka till sina två barn som varit med och åkt. Är de duktiga, frågade jag. Det visade sig vara Daniel och Rickard Tynell! Det blev en trevlig pratstund i bilen och en kul avslutning på en äventyrlig dag.

Man är sällan så vacker som efter ett skidlopp.

Gråvember

Det har varit synnerligen glest mellan bloggposterna på sistone. Inte för att det inte hänt något, snarare tvärt om, det har varit ganska hektiskt. Men jag är kanske inte ensam om att tycka att november varit en av de gråaste i mannaminne och att energinivån varit därefter. Träningen har gått lite tyngre än tidigare, men senaste veckan har det vänt uppåt igen. Vänner som kommit på besök har också lyst upp.

Jag sammanfattar månaden i lite bilder helt enkelt.

Redo för vintern.

Löpning längs Siljansleden med Jonas och Albin.

Tävlingsdräkt!

Snötillverkning i Hemus.

Fint i Mora kyrka.

Kanelbullar med saffran var en riktig hit.

Läger i Bruksvallarna. Trångt, ivriga klubbåkare, tuffa backar och isiga banor gjorde åkningen bitvis vådlig.

Minatti lär ut glidvallning, här hur man lägger pulver. Snåla inte!

Jag och Andreas i Grönklitt. Snöpremiär för honom och han for iväg som en ko som får komma ut på grönbete för första gången på våren.

Rännkölen med Stockholms Rullskidklubb. När vädret väl bestämde sig för att bli bra blev det hur bra som helst.

Höstlov och Vasarullen

Veckan innan denna var det lågvecka (mindre träning) och vi var bland annat till Orsa Grönklitt och hjälpte till med att röja sly i skidspåren där. Det låg snö här och var där uppe och alla blev lika lyriska i åsynen av det efterlängtade vita.

Jag var till simhallen för allmän återhämtning och uppmjukning i bubbelpool och bastu vilket var välbehövligt. Innan dess fick mig en lektion crawl av Agnes som tävlingssimmat och är som en delfin i vattnet. Jag insåg att det är lika mycket teknik i simning som i skidåkning.

Jag gick i kamp med rullbandet igen för filmning och teknikfeedback från Minatti. På stakning och stakning med frånskjut går det bra och vi kan justera en del detaljer, men diagonal klarar jag inte att åka ordentligt på det där. Diagonal på rullskidor är svårt nog som det är, men vinglar man till och tappar rytmen lite när man är ute är det ju bara att samla sig och börja om igen. På bandet trillar man av. Dock har man en sele och det finns en snabbstoppsknapp, men det blir ändå ett projekt att börja om.

Några dagar senare gav mig mig på att nöta diagonal ordentligt i Bergklaråsbacken, men det blåste halv storm så det gick väl sådär. Lite sur över att det inte går bättre, har ändå nött det en del nu tycker jag.

I övrigt så har vi bytt ut maxstyrkan nu mot cirkelträning, där man kör t.ex. 40 sekunder på en station och vilar 20 innan man börjar på nästa. Det är jobbigt på ett helt annat sätt än maxstyrka, man får mycket mer mjölksyra och mycket högre puls. Förmodligen är det bra nu när skidsäsongen närmar sig.

Ett annat pass vi kört är intervaller på löpbarbana. 12  x 400 meter med ca 1:30 vila emellan. Jag kände mig ganska stark och kunde matcha de andra som var med rätt så bra vilket var kul.


Den här veckan har det varit höstlov. Vissa åkte hem eller iväg men jag stannade i Mora, jag känner inte att jag behöver någon semester härifrån, det här är ju min semester. Höstvädret har varit omväxlande antingen grått, blåsigt och regnigt eller gnistrande fina dagar med rimfrost och vindstilla. I torsdags var en sådan fin dag och då gav jag mig ut och åkte motsvarande Vasaloppet på rullskidor i form av två varv runt Orsasjön. Anledningen till detta är främst att Stockholms Rullskidklubb igår lördag genomförde evenemanget Vasarullen över samma distans och då ville ju inte jag vara sämre.

Mora

Orsasjön från väster

Bara åkt en halvtimme här, så knappt vaknat än ;-)

Det måste ha varit ett par minsugrader när jag gav mig iväg för alla pölar var frusna och det var frost överallt. När det är kallt blir gummit i rullskidhjulen hårdare och det rullar sämre. Det känns lite som att åka på en dåligt pumpad cykel. På sätt och vis är det ändå bra, rullskidorna jag åker på går ändå lite lättare än vad skidor gör vid normalföre. Jag tog det riktigt lugnt i början och det kändes inte jobbigt alls de första fem milen. Efter runt 25 km, alltså ungefär vid motsvarande Mångsbodarna, stannade jag på Orsa Kaffestuga. Efter 55 km nånstans började det kännas och vid 60 var jag plötsligt ganska trött. Ett återbesök på kaffestugan (nu motsvarande Hökberg) blev räddningen och sedan gick det bra hela vägen hem. Jag åt inget förutom de två stoppen på kaffestugan och drack bara vatten.

Mitt biffigaste rullpass hittills.

Totalt blev det nästan 92 km, med råge det längsta jag åkt på rullskidor. Jag tror inte att jag hade fixat det för ett år sedan, åtminstone inte utan att bli väldigt, väldigt sliten. Jag brukar också kunna bli helt bedövande trött efteråt och bara totalslockna i flera timmar, nu somnade jag inte ens.

Dessutom har jag nu uppfyllt det träningsmål jag satte i januari, att jag skulle träna 300 timmar under året. Det målet satte jag förstås innan jag hade bestämt mig för att ta mitt pick och pack upp till Mora.

Nu ska jag ner och dra 5000 meter skierg, jag återkommer om det blir rekord!

Orsasjön runt

Idag åkte jag i sällskap med Fia, Adam, Frida, Agnes och Lena runt Orsasjön. Det blev faktiskt det längsta passet hittills sedan jag kom till Mora, knappa 47 km på tre timmar och 24 minuter, varav kanske tio minuter var drickapauser. Det var en riktigt bra runda med fin asfalt hela vägen och utan alltför mycket trafik.

Drickastopp #1

Adam, som inte bara körde med fyror (extratröga hjul) utan dessutom var så sugen på mer stakning när vi kom hem att han gick till gymmet och körde några intervaller på skiergen.

Vi åkte medurs (till skillnad mot när jag cyklade för några veckor sedan), nedfarten söderut på östra sidan är betydligt flackare än den ned mot Orsa och därför mindre läskig på rullskidor.

Min puls gick upp ganska mycket i början men sjönk sedan efter runt 40 minuter trots att vi höll samma fart. Ska se om det visar sig vara ett mönster. Vid stigningarna efter Orsa drog jag på lite och sen lekte vi en del med ryck och fartökningar, kul som vanligt.

Easy = sub-A1, moderate = A1, hard = A2, Very hard = A3. Om nu pulszonerna jag matat in är rätt villsäga, vilket jag faktiskt inte vet.

Enligt väderprognosen var det nog sista fina vädret på ett tag, nu väntar en vecka med blåst och regn. Imorgon ska jag vila eller på sin höjd köra lite styrka.

Blöta, Berlin och Blyberg

Från att tills ganska nyligen haft sköna dagar där solen värmt ordentligt har vädret nu övergått till riktigt höstväder med en del regn, blåst och temperaturer som är nere och nosar kring nollsträcket. Asfalten blir hårdare, stavarna släpper lättare, rullskidorna går tyngre och fallna löv kan vara lömskt hala. Därför längtar jag nu till vintern och mjuk, fluffig snö.

Förra veckan innehöll bland annat ett långpass från Siljansnäs och hem, ett tufft skidgångspass i Gopshus och en tur upp till Bergkarlås. Dessutom var jag på yoga vilket inte hör till vanligheten. Det var bra även om det egentligen mest bestod av mer eller mindre udda stretchövningar. Jag var faktiskt inte så dålig på det, jag är hyfsat vig.

Till helgen var jag på konferensresa till Berlin med jobbet. Det var trevligt, men tyvärr lyckades jag bli matförgiftad på hemvägen nångång och låg helt däckad på måndagen.

I onsdags var jag med och tränade igen och hängde med på en rullskidspass runt Sollerön. Vi blev coachade av ingen mindre än Mattias Svahn som åkte bredvid i bil och kikade på hur vi åkte. Han noterade att jag håller min högra armbåge längre ut än den vänstra när jag stakar, vilket jag vet om men behöver påminnas om för att få bort. Det verkar inte påverka prestationen något egentligen, men det ser lite konstigt ut.

Igår var det Blybergtest igen, det vill säga en gång klassiskt och en gång skate uppför Blybergbacken så fort det bara går. Det var ungefär sex veckor sedan sist, och jag hade inga förhoppningar om att slå min tid på den klassiska delen, i synnerhet som det blivit mycket kallare och rullet därmed sämre (lite oklart tyvärr exakt hur mycket sämre), däremot på skate hoppades jag kunna putsa mina skamliga 20 minuter till åtminstone 18 eftersom jag övat en del på det, inte minst i Torsby.

Jag gav precis allt på den klassiska delen och kom upp på 14:24 vilket faktiskt var en halvminut bättre. På skaten gick det också över förväntan, precis under 17, tre minuter bättre. Supernöjd!

Höjdgraf och hjärtfrekvens för den klassiska delen. Jag har inte exakt koll på min maxpuls, men den är inte många slag över 180.

Därutöver har vi alla haft träningssamtal med Minatti. Sedan jag kom till Mora har jag ungefär dubblat min träningsdos jämfört med vad jag hade i Stockholm (som i sin tur var en ökning mot tidigare), men han trodde att det ska gå bra. Jag försöker vara lyhörd för vad kroppen säger och vilar hellre om jag känner mig sliten. Träna är kul, men det roligaste är när man blir bättre, och träningspass som sliter mer än de ger är jag gärna utan. Vi har också en betydligt större andel lugn träning jämfört med vad jag kört hemma.

Planen är i alla fall huvudsakligen att hålla en periodicering om fyra veckor med tre högveckor (10 - 12 timmar/vecka) följt av en lågvecka med ungefär hälften så mycket. Efter några sådana block bör jag öka veckodoserna med någon eller ett par timmar. Kroppen är duktig på att anpassa sig, men när den väl gjort det så utvecklas man inte mer. Därför behöver man gradvis höja belastningen (precis som när man styrketränar) för att inte stagnera. Tricket är att göra detta i lagom takt så man får lagom med vila och återhämtning.

Vecka 40 - löpning i TjejVasans spår, kartor med dödskallar och ny pulsklocka

Den här veckan har vi gjort lite av varje. I måndags blev det ett riktigt rejält löppass från Oxberg till Hemus, alltså ungefär samma sträckning som TjejVasan. Tanken var att göra en så kallad stegringsdistans, där vi började mycket lugnt för att sedan höja med fem pulsslag var femte kilometer. Syftet med det är att få igång fettförbränningen ordentligt. Inte i första hand för att vi behöver banta, utan för att hushålla med kolhydratdepåerna. Då kan man nämligen hålla på längre, vilket kan vara avgörande i slutet av ett långt lopp som en femmil eller ett vasalopp. Man kan träna upp hur stor andel fett man använder i förhållande till kolhydrater, och sättet man gör det på är lugna långpass.

Vi sprang längs Vasaloppsleden som är en vandringsled som till största delen sammanfaller med Vasaloppets sträckning.

Två mil är det längsta jag sprungit hittills, och där någonstans började mitt löparknä göra sig påmint. Efter ytterligare ett par kilometer fick jag dessutom rejält ont i foten och fick halta sista biten, så jag lyckades inte genomföra hela passet som det var tänkt. Lite frustrerande för jag kände mig pigg i övrigt. Fint höstväder hade vi i alla fall.

Vasaloppsspåret när det är barmark. Bilden tagen strax efter Gopshus mot Hökberg.

På onsdagen var det dags för långpass rullskidor (klassiskt). Jag minns inte om jag nämnt det tidigare, men Minatti ritar ganska fantastiska kartor och det här var en av de bästa hittills. Pilarna och minerna på de olika gubbarna motsvarar alltså hur glad man blir om man åker rullskidor längs den vägen i den riktningen.

Det lämnas som övning åt läsaren att identifiera området på en annan karta. Ledtråd: nedåt är i nordost.

En fin och backig runda blev det i alla fall utan några missöden. Jag la in några rejäla ryck om 15 - 20 stavtag den senare halvan för att träna lite snabbhet, det var riktigt kul.

I skogen lurar faror, tydligen. Oklart om det fanns någon koppling till dödskallen på kartan.

På torsdagen stod det skidgångsintervaller på schemat, men min fot var fortfarande sur över att den fått springa så långt i måndags så jag skonade den och tog en cykeltur runt Orsasjön istället. I början var det dimma och ganska råkallt. Första delen från Mora upp mot Bergkarlås och Risa är dessutom uppför i över en mil. Sen går det brant utför ner till Orsa och när jag kom fram dit var jag ganska frusen. Jag hann tänka tanken "en fika vore inte dumt" och i samma ögonblick uppenbarade sig Orsa Kaffestuga framför näsan på mig.

Hit kommer jag gärna igen!

Synnerligen ombonat fik. Övervåningen var faktiskt ännu mysigare, men bilderna därifrån blev för mörka.

När jag kom ut en kanelbulle och två koppar kaffe senare hade dimman lättat. Någon cyklist blir jag förmodligen inte, för sista biten var jag rejält stum i benen trots att det inte var längre än 4,5 mil.

 

Oreälven vid Orsa.

 
Slutligen har jag skaffat en ny pulsklocka. Den gamla tappade jag dessutom bort bandet till i samband med backtesterna i Blyberg. Det blev efter en del överväganden en Suunto Ambit2 R. Den verkar ha det jag behöver utan alltför mycket annat som jag inte kommer använda. Dessutom tilltalas jag av informationen i Movescount mer än den man får upp i konkurrerande Garmin connect. Den senare smetar ut graferna (liksom Funbeat) och det gillar jag inte riktigt, jag vill ha riktiga mätvärden. Förmodligen är det en skada sedan KTH.

Information man får upp i Movescount.

Jag testade klockan när jag hängde med Aaron ut på ett längre skatepass (mitt livs första) på lördagen. Det blev repris på Bergkarlåsbacken som jag cyklade två dagar tidigare. Det kändes inte alltför hårt men oftast när jag tittade till klockan låg pulsen kring 170 slag/min vilket är riktigt högt. Fullt så hårt som nedersta diagrammet visar tror jag dock inte att det var, Movescount hade inte fått mina pulszoner inmatade ordentligt.

KM SRK

I helgen var jag nere i Stockholm och körde klubbmästerskap med Stockholms Rullskidklubb.

Förra året, som var första gången jag var med, fick jag tiden 43:18. Jag visste att jag blivit snabbare sedan dess, men hade inte koll på hur mycket. Jag tänkte att komma under 40 minuter nog vore rimligt.

Loppet gick, som traditionen bjuder, tre varv på en landsväg ute i Huddinge med en total stäcka på ca 13,5 km. Banan är varken platt eller särskilt backig. Vissa stakar hela vägen men jag försökte använda benspark i några av backarna för att spara lite på armarna, jag hinner ändå bli ganska trött i dem när jag ligger på som man gör då det är tävling.

Det var omkring 15 grader (det var något liknande i fjol) men rejält blåsigt. I år hade jag ett par ordentligt inkörda elpex-rullskidor mot ett par ganska nya skigo i fjol. Rullskidor går ofta lite bättre efter ett antal mil, dessutom skiljer det mellan olika tillverkare och elpex är snabba. Alltså var rullet antagligen lite bättre i år men det gick nog ungefär på ett ut mot vinden.

Jag värmde upp ett helt varv och det tror jag var bra. Det var faktiskt några färre med än förra året, 28 stycken. Kanske är förklaringen att Lidingöloppet gick samma dag, för klubben har vuxit.

Starten gick och trots att jag stod i främsta led hamnade jag efter direkt, jag är verkligen inte startsnabb. Därefter gick loppet helt ok. Jag hade varken en dålig eller en toppendag. Vid vändningen på första varvet såg jag att Andreas bara var några sekunder framför mig, och i min iver att försöka gå ikapp gick jag nog på lite hårt ett tag. Jag fick en rygg ett stycke in på andra varvet som jag dock inte orkade följa, så sen låg jag själv resten av loppet.

Tommie fick ge sig i år mot John (som för all del fick bryta i fjol då han körde av Tommies stav och sportsligt gav bort sin). Segertiden blev 32:27 vilket är över två minuter bättre än i fjol. Faktiskt var det åtta åkare som var snabbare än förra årets segrare. Själv kom jag runt på 39:36 och det får jag vara nöjd med, även om jag i hemlighet kanske hoppats att det skulle gått ännu lite fortare.

En film från loppet, där jag med på lite taktiksnack i början finns här.

Det är nyttigt att se sin åkning på film. Jag ser en sak som jag ska jobba med mer än allt annat: frekvensen! Får jag upp den kommer jag att bli snabbare. Jag studerade ett par sekvenser bildruta för bildruta. När t.ex. Tommie tog 23 rutor på sig för ett helt staktag behövde jag 30 vilket är stooor skillnad. Svaret på frågan om hur jag ska förbättra detta lyder: intervaller!

Prispall, dam och herr. Tunn uppslutning på damsidan, det hade som tjej faktiskt räckt med att dyka upp och ta sig runt för att sedan kunna åka hem en flaska skumpa rikare.

En nöjd John!

Styrkeprogrammet

Vi har, som jag tidigare nämnt, ett styrketräningsprogram specifikt för skidåkning som vi kör ett par gånger i veckan. Jag har fått några frågor om hur det ser ut så här kommer det lite mer utförligt beskrivet. Det är förstås inget magiskt, men innehåller ändå en del lite udda övningar. Dessa går säkert utmärkt att ersätta med något som stimulerar samma muskelgrupper om man inte har tillgång till just det redskapet.

Man gör tre set av varje övning. Lagom är om man är två och två och byter av varann, dvs vilar ungefär lika länge som ett set tar. Är man redan rejält biffig och/eller har väldigt lätt att bygga på sig muskler kör man 2 - 4 repetitioner (för maxstyrka), övriga kör 8 - 10 repetitioner (hypertrofi - muskeltillväxt). Man försöker alltså anpassa övningen så att man precis orkar lagom många. Första gången/gångerna man ger sig på en helt ny övning kan det förstås vara idé att köra lättare för att vänja sig vid den.

Här följer själva övningarna. Ordningen spelar ingen större roll, jag radar bara upp dem i ungefär den ordning jag börjat göra dem.

1. Dips i romerska ringar. Sätt fötterna på en stol framför dig om det blir för tungt. Ganska vingligt så jobbigare än dips i någonting som sitter fast.
2. Liggande pullups i rep (de från taket i en gympasal): håll ett rep i vardera handen, hasa ner mot golvet så kroppen nästan är horisontell och du hänger i armarna. Ryck dig upp till stående från den positionen. Simulerar ungefär stakstyrka.
3. Bänk mot ribbstol: man hakar fast ena änden av en bänk (de gamla hederliga har krokar undertill) upp mot en ribbstol så den lutar kanske 30 grader, eller mer om man känner sig stark. Man lägger en matta på bänken för att det ska bli lite mjukare, sedan klättrar man upp, lägger sig på rygg med huvudet uppåt, tar tag med händerna i ribbstolen och sen häver upp benen och kroppen så att tårna nuddar väggen/ribbstolen ovanför en. Brantare bänk är givetvis jobbigare.
4. Upphopp på låg plint (som en stol ungefär), ett ben i taget. Man byter ben direkt så man stannar aldrig uppe på plinten. Tänk simulera diagonal.
5. Bråsterk mage.
6. Bråsterk rygg.
7. Ryggresningar, på därför avsedd grunka. Man ligger horisontellt och fäller överkroppen ned mot golvet och sedan upp igen tills kroppen är rak. Håll en vikt mot bröstet, ca 10 - 15 kg eller vad som krävs för att det ska bli jobbigt.
8. Vajer runt foten kopplat till vikt. Egentligen tre övningar, så totalt 9 set (eller 18 om man så vill, tre per ben och övning). Dra bakåt för att simulera frånskjut i diagonalåkning, dra rakt åt sidan för att simulera skate, och dra framåt för att simulera aktivt framflyttning av benet. Håller man i sig kan man köra tyngre, står man fritt blir det också en utmaning för balansen. Jag tror båda är bra.

Utöver ovanstående kompletterar vi ofta med hållningsgymnastik på matta direkt före eller efter. Antingen 15 sekunder med 5 sekunders vila, eller 30 sekunder med 15 sekunders vila. Totalt ca 20 minuter. Programmet är ungefär såhär: först vanliga plankan, sedan plankan och lyft ena armen, sedan den andra, sedan ena benet, sedan andra benet (nej, inte alla samtidigt!), sedan en arm och ett ben (motstående sida), sedan tvärs om (här nånstans börjar viljan också få jobba en del). Sidplanka först åt ena hållet, sedan åt andra hållet, åt ena hållet med lyft ben och arm (stjärnan!), samma åt andra hållet.

Därefter över på rygg. "Cykla" i en minut, tänk på att pressa svanken mot mattan. Sedan händerna i mattan, lyft baken och håll kroppen rak. Sedan ungefär som magövningarna nyss: lyft ena benet, lyft andra, lyft ena armen, osv.

Slutligen över på mage igen, lyft armar och ben från golvet, sedan "simma" med armar och ben. Statiskt i sänkt armhävningsposition. Det hela går att variera mycket förstås.

Det enda snälla jag kan säga om hållningsgympan är att den åtminstone är över ganska snabbt, ungefär som en matförgiftning.

Återhämtningshelg

Efter ett tufft läger behöver man vila. Men att bara ligga på soffan är inte bra heller, därför passar det bra med relativt lugn alternativträning. Skidlinjen har kajaker vi får använda oss av och på lördagen gav sig Adam, Fia och jag ut på en paddeltur på Siljan.

Siljan, som utgör södra kanten av en urgammal nedslagskrater från en asteroid, är djup på sina ställen, men i trakterna kring Mora är den till stor del mycket grund och det är ofta knädjupt flera hundra meter ut från land. Botten består av fin och lite rödaktig sand.

Adam.

Fia.

 

Siljan med Gesundaberget i fjärran.

Torsby skidtunnel

Måndag till torsdag den här veckan var vi på läger i Torsby, som har landets hittills enda skidtunnel. Tunneln följer terrängens kupering och är runt 1300 meter lång. Totalt är det 25 höjdmeter på ett varv vilket faktiskt är relativt backigt, så man får öva på både uppför i olika lutningar och utför. För mig kändes den precis lagom. Temperaturen är någon minusgrad och tunneln är fylld med konstsnö som var riktigt fin.

Man kan åka åt båda hållen, bara man håller sig till höger inne i tunneln.

 

Det är svårt att återge lutningen, men här är det ganska brant utför.

Vi började med att åka skate, som jag inte lärt mig ordentligt än. Dessutom äger jag inga skateskidor, men jag hade glidvallat mitt ena par klassiska skidor så de fick duga. Tydligen skiljer det en del. Jag fokuserade på balansen och på att försöka få in det som kallas treans växel, som innebär att man stakar på varje bentag. Den är ruggigt bra om det är lätt till halvbrant uppför, och det är denna Marcus Hellner är kung på.

Jag har tyckt det varit svårt att hinna upp med stavarna igen och tappar därför rytmen snabbt. Givetvis är det mest en balansfråga, kan man glida ut bättre har man all tid i världen att få fram stavarna. Jag åkte och tänkte på att det påminde mycket om när jag lärde mig jonglera en gång i tiden. Först går det inte alls, sen övar man och övar och övar, så går det några gånger innan man tappar. Men sen kommer man över en tröskel och det börjar flyta på. Sedan tar det ytterligare en hel del tid innan man är riktigt bekväm med det. Precis så var det med treans växel, och innan vi gick på lunch fick jag några gånger till en hel backe. Det var förmodligen inte snyggt, men en grund att jobba på. Fast jag insåg att jag i praktiken stakade mig upp, benen genererade inte speciellt mycket kraft.

På eftermiddagen bytte vi till klassiskt. Först hade jag inte tillstymmelse till fäste, trots att jag tyckt mig ha vallat ordentligt. Jag lade på ett par lager till utan någon förbättring. Sen fick jag låna en burk av Frida och kladdade på rejält och äntligen hade jag fäste som till och med var riktigt bra, men jag är oroad över att mina skidor är aningen för hårda för mig. Det kanske får bli en spannmätning i sportaffären för att se hur det är med den saken. Det är förstås en fråga om teknik också, men nu diagonalar jag ändå hyggligt och det finns en gräns för hur mycket man ska behöva kämpa för att få fast grejerna.

Tisdagen bjöd på morgonjogg, vad jag kan minnas mitt livs första. Springa före frukost är inte min gren, allt i kroppen känns liksom avstängt. Första 10 minuterna var mest zombiewalk, sen släppte det lite. Vi sprang runt Valberget och upp från västsidan. Plötsligt blev det värt ansträngningen för morgonljuset silade sig fram genom diset och när vi kom upp kändes det som en annan värld än halvmörkret nere i skogen.

Valberget. Den militärintresserade kan göra ett besök, det låg bunkrar och värn från beredskapstiden på toppen.

Sedan var det dags för tunneln igen. På förmiddagen harvade jag på med min skate och gjorde diverse balansövningar. På eftermiddagen var vi ute istället och körde först fotboll och sedan stavgång i slalombacken på Valbergets östsida, plus en del styrka vid utegymmet med övningar specifikt för skidåkning.

Onsdagen var hela dagen i tunneln med klassiskt på förmiddagen och skate på eftermiddagen. Vi började med sprintstafett på kul där man fick åka tolv sträckor var, först två gånger stakning, sedan diagonal utan stavar, stakning med frånskjut utan stavar, diagonal med stavar, stakning med frånskjut med stavar och sen det som gick snabbast för en, för mig utan tvivel stakning. Stakning med frånskjut utan stavar var lurigast, så fort det gick uppför fick jag - och de flesta andra - enormt svårt att få fäste vilket resulterade i ganska komiska dueller. En nyttig läxa att tyngdöverföringen ska vara med där också och något att öva på.

Sedan måste jag bara hylla Christian Minatti. Han stod på banans högsta punkt och filmade mer eller mindre hela dagen, och han betade av oss i tur och ordning och gav individuell feedback. Att timme efter timme stå i en kall tunnel och filma, se varje åkare och vad just denne behöver hjälp med och sedan med energi och inlevelse visa och förklara på ett sätt som gör det lätt för just den personen att ta det till sig gjorde mig full av beundran. På hemvägen tackade jag och sa det till honom. Han svarade med att det var en stor förmån att få jobba med elever där alla är så intresserade och vill utvecklas. Han är helt enkelt en fantastisk tränare, och jag är helt säker på att det inte finns något ställe där jag bättre kunnat lära mig längdskidåkningens konst än här.

En av Minattis många återkopplingar. Förmodligen till Jonas om att han ska hålla ihop händerna mer när han stakar :-)

 
Jag var spänd på att se på film hur det såg ut när jag själv åkte skate. Jag var beredd på något som skulle platsa i programmet funniest home videos och dessutom en ganska rejäl sågning tekniskt, men det såg faktiskt inte så illa ut och Minattis omdöme var att det för att vara första gången var jättebra. Det jag behöver jobba med är kortare frånskjut. Det är en balansfråga, tar jag i mer riskerar jag helt enkelt att välta, så jag får ha det i bakhuvudet och öka trycket gradvis i takt med att jag blir mer van.

Så här glada blir skidåkande skåningar när de får komma på kritvit snö redan i september. Adam och Fia, som dessutom plockade hem ett SM-brons på rullskidor förra helgen!

På torsdagen var det fri åkning på förmiddagen och sedan hemfärd efter lunch. Det var precis lagom det, för jag kände hur orken började tryta. GPS funkar inte inne i tunneln, men jag uppskattar att det blivit runt 12 mil skidor, plus stavlöpning, morgonjoggar, gym och fotboll. Jag är otroligt nöjd med lägret, min diagonal har blivit bättre och i måndags kunde jag inte skate, nu kan jag det! Nu väntar vi bara på snö här i Mora så vi kan åka mer...

Blod, svett och äppelpaj

Tre saker har hänt idag.

Jag har åkt rullskidor på band för att göra laktattest. Min lekmannaförståelse för detta är följande: musklerna behöver syre för att kunna spjälka glykogen till glykos som de kan använda som bränsle. En biprodukt av nedbrytningen är mjölksyra. Kroppen kan ta hand om denna, men bara till en viss gräns. Vid en viss belastning ("tröskeln") produceras mer mjölksyra än vad kroppen hinner ta hand om och fortsätter man köra då kommer man snart stumna. Var den gränsen går beror starkt på hur tränad man är. Därför är halten av mjölksyra i blodet vid olika belastningar en utmärkt mätare på ens kondition.

Alltså fick jag åka på bandet, medan Minatti regelbundet mätte puls, stack mig i fingret för att få blodprover och då och då ökade lutningen på bandet.

Mina värden var knappast fantastiska, utan att gå in på detaljer. Att åka rullskidor på ett rullande band är inte helt lätt, och lite kanske kan skyllas på den ovanan. Men jag fick också en del att fundera på i min stakteknik. Jag lägger mycket kraft och spänner mig en del på uppvägen i varje tag. Dessutom kommer jag så högt med stavarna att de är kanske 15 cm över backen innan jag lägger på tryck, och innan de nått underlaget har spetsarna rört sig bakåt ända till pjäxorna, trots att jag siktar fram mot hjulen. Det betyder att all den kraften var till ingen nytta. Istället ska jag bara lyfta så högt som behövs, få ner grejerna i backen och lägga på tryck. Dessutom satsa på högre frekvens istället för att ladda på så mycket i varje tag.

Jag var tvungen att ut och åka och laborera med det här efteråt. Det kändes ovant, och ungefär som jag minns att jag stakade förut, vilket jag har tänkt mig var betydligt sämre. Det känns lite duttigt och kraftlöst. Samtidigt är jag helt med på argumentet att lyfta stavarna högt upp i luften är helt poänglöst. Kanske borde jag ha längre stavar? Det kändes i alla fall så. Jag måste sätta mig och detaljkolla hur elitåkarna gör.

Mina stakgrubblerier resulterade hur som helst i runt 35 km lugn åkning på kvällskvisten, och den tiden jag skrapade ihop där resulterade i dagens andra händelse: jag ligger etta på hetslistan, d.v.s. bland mina vänner på funbeat. Det är högst oklart om det är något eftersträvansvärt, men roligt ändå för det kändes helt otänkbart innan jag kom hit till Mora.

Hets, hets!

Det ska väl sägas att den ursprungliga hetslistan är distans rullskidor, och där ligger somliga andra långt före.

Den tredje och överlägset bästa saken idag var att mina fina klasskompisar och sambosar i Kullan firade mig (lite i förskott eftersom jag åker ner till Stockholm imorgon) med sång, present och äppelpaj!

Lenas grymma äppelpaj.

Jag blev verkligen glad och rörd. Tack alla!

"Normal" vecka

Första veckan var lite speciell med skolstart, mycket info och insparken torsdag och fredag, men veckan som varit har mer sett ut som jag föreställer mig att en normalvecka kommer vara. Vardagslunken här skiljer sig dock ganska mycket från den jag är van vid hemma.

Veckan inleddes med att vi sprang i terräng längs något som heter Gösta Larssons bana, en ganska trixig och kuperad runda i skogen intill Orsasjön. Drygt 11 km och bortåt 400 höjdmeter kändes i benen efteråt, men gick ändå okej med tanke på hur lite jag löptränat innan jag kom hit.

I tisdags hade vi rullskidtest i backen upp till byn Blyberg. Backen är nästan tre kilometer och har jämn, fin lutning större delen. Totalt är det nånstans 170 - 180 höjdmeter som ska tas. Vi åkte upp en gång lugnt som uppvärmning (men hjärtat fick klappa rätt friskt ändå) och för att bekanta oss med banan, sedan var det upp en gång klassiskt och en gång skate, så fort man bara kunde. Det gäller förstås att gå ut i ett lagom tempo. Klassiskt gick helt ok, jag körde stakning med frånskjut nästan hela vägen och det kan jag hyggligt. Jag kom upp på 14:55, de snabbaste på 11 - 12 minuter. Visserligen hade vi alla lite olika rullmotstånd så det är inte helt jämförbart.

Blybergbanan.

Skate är jag nybörjare på, men jag ville ta mig upp åtminstone så jag skulle få nånting att slå nästa gång. Inom både klassiskt och skate använder man olika växlar, ungefär som på en bil, beroende på underlagets lutning. Den enda växel jag kan på skate är fyran som man använder när det är platt, och den har man mycket lite glädje av när det är uppför. Idealt hade nog varit att använda trean, men den kan jag bara några tag innan jag tappar rytmen och får börja om. Med dessa två harvade jag mig upp ungefär halva backen, sen var jag så trött att jag fick stanna. När tekniken är dålig går det åt väldigt mycket energi att ta sig framåt. Jag var väldigt sugen på att ge en god dag i det och ta av mig skidorna och gå upp. Men så fick jag in något som förmodligen var tvåans växel, och med den matade jag mig upp sista biten och vinglade in på just över 20 minuter. Alla gånger nytt världsårssämsta i den backen, men en tid att putsa en del på, förhoppningsvis.

På eftermiddagen körde vi styrketräning med ungefär samma övningar som styrketesterna vi gjorde i förra veckan: spänstiga upphopp (ett ben i taget) på låg plint, långsamma situps, sned pullups med rep, dips i romerska ringar, bråsterk rygg, bråsterk mage, ryggresningar och kick med vajer runt foten för att simulera diagonal- och skateåkning. Den här gången körde vi 2 x 15 reps med ganska låg belastning för att komma in i det, sen blir det indiviuellt. Jag ska köra maxstyrka och då blir det tre set och mellan 8 och 10 repetitioner. Som någon diabolisk "uppvärmning" innan styrkan körde vi hållningsgymnastik bestående av plankan i diverse varianter - på en arm och/eller ett ben, på sidan med ett ben i luften. 15 sekunder med 5 sekunders vila. Galet jobbigt, så antagligen det jag behöver. Dessutom lyckades jag få rejäla brännsår på armbågarna av mattan.

Vi har också roat oss med löpning och fotboll i en myr. Väldigt fint faktiskt och skonsamt och tufft på samma gång, men det var skönt med dusch när jag kom hem igen, man blir rätt blöt och skitig.

På lördagen hängde jag med Agnes ut på en morgonjogg runt Mora. Efter att ha irrat in på en snårig stig kom vi plötsligt ner till till vattnet och möttes av Siljan som låg spegelblank och med en dimbank i fjärran. Det var nästan magiskt.

Siljan är stor.

Skogsparti, nära Anders Zorns födelseplats, tydligen.

Jag slog till på ett par skatestavar på eftermiddagen (ca 10 cm längre än de man har när man åker klassiskt) för att öva lite skate, men gjorde misstaget att inte byta från vintertrugorna till rullskidspetsar. De blev slöa som gamla blyertspennor på några hundra meter och släppte bara, så jag åkte slingan jag tänkt, fast mest utan stavar. Därefter rullade jag hem igen och bytte spetsarna och körde ett varv till. Då kändes det betydligt bättre.

På söndagkvällen var vi ett gäng från Kullan som bakade äppelpajer med äpplen från skolgården och kollade på film. Tips: kardemumma i grädde är ohemult gott!

Det stod två pajer till i ugnen, vilket var tur.

Mål och mening

Man ska ju ha mål med saker, har jag fått lära mig. Vad vill jag uppnå med att gå skidlinjen på Mora Folkhögskola? Tja, jag vill kunna säga till mig själv: "jag är bra på det här med att åka längdskidor". Okej, men mål ska ju kvantifieras. Med "bra" menar jag att jag åker med bra teknik. Hur mäter man hur bra teknik någon har? Jag vet inte. Det ser man. Man känner det själv när det stämmer. Men mäter? Man kan ju ta tid på en viss sträcka, träna som en tok och sen ta tid igen. Men om det gick snabbare andra gången kanske det är kondisen som blivit bättre? För all del välkommet, men tekniken kanske fortfarande är risig. Så det här målet handlar bara om när jag är nöjd. När jag känner att tekniken stämmer, och om jag ser mig själv filmad och det ser bra ut, då kan jag säga att jag uppnått målet. Det är sant för stakning, det känner jag att jag kan. Jag kan bli starkare och snabbare, men tekniken är inte så dum. Det är inte så långt borta när det gäller stakning med frånskjut, men inte alls nära när det gäller diagonal. Sen har vi skate också och det har jag egentligen bara nosat på. Det vore kul att kunna det bra också, men jag ser inte det som ett krav för det här målet. Det får vara ett separat mål i så fall.

Ett annat mål är att se hur bra jag kan bli. Det är också diffust. Minatti sa att man får utdelning efter investering: ju mer tid man lägger på träning, desto mer får man ut av det i form av förbättrade resultat. Underförstått då att man tränar förnuftigt. Jag inser förstås att jag inte kan konkurrera med alla som åkt och tränat skidor sedan barnsben när jag själv började åka efter att jag fyllt 30, men samtidigt har jag sett flera exempel på motionärer (visserligen väldigt vältränade sådana) som är uppe och nosar på elitledet i Vasaloppet. Skidåkning är också en liten sport, antalet professionella utövare är litet. Det gör det lättare att ta sig högre i resultatlistorna. Det är också en sport där man kan prestera väldigt bra högt upp i ålder. I årets Vasalopp var det en stor klunga samlad ända in mot upploppet, där ibland Peo Svahn, född 1967. 46-åringen var en knapp halvminut efter segrande Jon Kristian Dahl, 32 (inte så purungt det heller, i idrottssammanhang).

Innan jag kom hit till Mora tänkte jag att gå skidlinjen nog inte kommer göra så värst stor skillnad på mina resultat. Efter en vecka här är jag benägen att tro att det faktiskt kommer göra det. Jag tänker ändå inte sticka ut hakan och säga att jag kommer hamna i det eller det startledet och få den och den placeringen, till skillnad från min något kaxigare klasskamrat, http://www.ptofsweden.se/nyheter/jonas-bohlmark/

Förresten, jag har fått en ranking! En inte helt vetenskaplig sådan, men ändå. skidresultat.se använder någon halvfiffig hemmasnickrad algoritm för att jämföra prestationer från olika lopp. För att få en ranking där måste man ha minst fyra resultat, och det har jag, sedan Stockholm Rollerski (Vasalopp och öppna spår verkar inte tas med, av någon outgrundlig anledning). Den uppmärksamme noterar att sifforna inte riktigt går ihop, men utvecklingskurvan ser i alla fall lovande ut. Från en mycket, mycket blygsam nivå, ska tilläggas.

Halvvetenskaplig ranking från skidresultat.se.

Imorgon ska vi göra just ett sådant test som jag pratade om i första stycket. Vi ska åka uppför Blyberg, en gång klassiskt och en gång skate, på tid. Man kan ju ana av namnet ungefär hur tungt det kommer bli.

Träningsnollning

Hela torsdagen och fredag förmiddag har vi haft inspark. I praktiken en slags nollning, fast allt handlar om träning.

Vi började med att åka rullskidor till Spjutmo kraftstation i närheten av Hökberg, ca 17 km. Halvvägs råkade vi på en argsint tjäder som bevakade sitt revir, i det här fallet bilvägen. Vi försökte smita förbi men den gick till attack och lyckades nafsa Aaron i vaden. Aaron är inte någon sprinter, men med en tjäder efter sig fick han upp riktigt bra fart. Tyvärr hann jag inte få upp kameran för att föreviga själva anfallet.

Tjädern efter attacken, nöjd med att ha reviret i behåll.

Välbehållna i Spjutmo och utan fler möten med arga djur bytte de övriga om för att ge sig på ett par timmar löpning, men Lena och jag, som båda har lite hälproblem, fortsatte med rullskidor. Drygt 40 km fick vi ihop i skönt distanstempo. Vi sammanstrålade med de andra i Gopshus nedanför skidbacken och åt lunch. Sen däckade vi ett tag på gräset.

Pigga klubben efter lunch.

Därefter väntade stavgång upp på Gopsberget, ca 170 höjdmeter från där liften börjar, enligt Eniros karta. Två gånger upp skulle vi. Jag hakade på starka Adam första gången och fick sota för det andra varvet, men upp kom jag i alla fall.

Sedan bytte vi till rullskidor och åkte Gopshus - Älvdalen - Evertsberg, ca 26 km. Det kändes helt ok, och jag åkte med elit-Jonas och Albin, men mot slutet kom några långa sega uppförsbackar. Jag hade slut på vatten och inget att äta och började krokna. Jag fick lite jordnötter av Adam och precis när jag kände att klubban var nära uppenbarade sig Minattis röda buss. Jag lyckades inte stå emot frestelsen att hoppa in i den och åka med sista biten bort till övernattningsstugan. Den var mycket fint belägen vid Evertsbergssjöarna. Middagen satt fint med marinerat kött, frisk potatissallad med äpplen och till efterrätt blåbär och grädde.

För mig blev det distansrekord på rullskidor för en dag, 67 km.

Fredag morgon var det rullskidor tillbaka till Evertsberg, drygt 5 km där vi bytte till löparskor. Den här gången var jag med och tänkte att jag väl får bryta om hälsenan börjar säga ifrån. Den skötte sig dock bra och det gick bättre än väntat. Vi följde vasaloppsleden tillbaka till Gopshus, ganska preics två mil. I början var det skogsväg men snart övergick det till blötmyr som man sjönk ner en bra bit i på vissa ställen. Det var kul att se Vasaloppsspåret på sommaren, vi sprang uppför Lundbäcksbackarna bland annat. För mig blev det distansrekord även på löpning, jag har aldrig sprungit längre än 18 km förut, och definitivt inte i sumpig skogsterräng. Det var jobbigt men samtidigt mycket skonsammare än asfalt, jag kommer definitivt vilja gör det mer.

I Gopshus var ursprungsplanen tydligen att vi skulle göra ett besök uppför slalombacken igen, men det ströks från programmet, annars skulle vi inte hinna tillbaka till lunchen. Jag kan inte påstå att jag sörjde det. Så raskt på med rullskidorna igen och tillbaka till Mora. Det gick väldigt segt att byta från löpning till rullskidor, jag hann inte stretcha nånting och få bort stelheten i benen så det förföljde mig hela vägen tillbaka. Tack och lov ingen tjäder denna gång. Jag hade inte koll på var jag var eller hur långt det var kvar, och efter någon timme började jag känna att soppan höll på att ta slut. Fyra timmar träning på raken och dessutom utan annat än vatten är jag definitivt inte van vid. Man blir lite som bedövad och allt går som i slow motion. Hjärnan får för lite glykos, man blir mer lättirriterad och tänker inte särskilt klart. Jag svor över att det aldrig kom någon vägskylt som talade om hur långt det var kvar till Mora. Jag åkte in till en busshållplats och såg att det bara var två stationer till Moraparken. Lättnad. Sen lyckades jag i min allmänna trötthet åka fel inne i Mora så det blev ett bonusvarv runt centrum som jag gärna hade varit utan innan jag kunde rulla in till skolan tre minuter i ett, då bespisningen stänger.

Jag är glad över att jag orkade åka ganska exakt ett Vasalopp på rullskidor, springa nästan en halvmara i terräng och bestiga ett berg två gånger på ett och ett halvt dygn, dessutom med en hel del träning från tidigare under veckan i kroppen. Totalt har det blivit 17 timmar och en kvart på fem dagar, långt mer än jag någonsin gjort tidigare. Nu lär det bli mycket soffa i helgen.

Första hela träningsdagen

Idag var det träning både för- och eftermiddag. På morgonen stack vi ut på en löptur i blandad terräng kring skolan. En del asfalt, en del grus, en del stig och en del rätt ut i skogen. Soligt och fint och vackra omgivningar. Jag oroade mig för hälsenan men den skötte sig hyfsat, istället började mitt gamla löparknä spöka mot slutet och kände av det rejält precis när vi kom tillbaka igen, så det var bra att jag körde den kortare rundan med Minatti. 12,5 km fick jag ihop, den andra gruppen sprang runt två mil.

Än så länge pigga ben på alla.

Ett kortare stopp för en svamplektion hann vi med. Här ett praktfullt exemplar av Karljohan.

På eftermiddagen var det styrketester på schemat. Vi delade upp oss i grupper och efter uppvärmning med innebandy roterade vi mellan olika stationer. Övningarna var bråsterk på mage (en släde på sluttande räls som man drar sig upp för med armarna), bråsterk på rygg, ryggresningar (med 10 kilos vikt) och... den sista är lite mer komplicerad. Man hakar fast en bänk upp mot en ribbstol så den lutar kanske 30 grader, eller mer om man känner sig stark. Man lägger en matta på bänken för att det ska bli lite mjukare, sedan klättrar man upp, lägger sig på rygg med huvudet uppåt, tar tag med händerna i ribbstolen och sen häver upp kroppen så att tårna nuddar väggen (ribbstolen) bakom en. Alla övningar skulle man göra så många man klarade med bibehållen teknik. Det gick ok, men får nog köra bråsterk en del för att vänja mig vid den.

Allra sist körde vi skierg, som jag väl få kalla för min gren. Målet var så många meter som möjligt på 10 minuter. Jag kände mig ju inte precis tokfräsch efter styrkeövningarna, men det var ju lika för alla. Var rädd att vägga så höll igen lite mot vad jag hade gjort om jag varit utvilad. Snittet blev strax under 2:00/500m vilket var ok efter omständigheterna. Jag har ju kört skierg en del eftersom jag haft en hemma, så jag kan tekniken och vet hur snabbt jag kan köra. Det är annars väldigt lätt att öppna för hårt. Jag blev faktiskt tredje bäst, t.ex. slog jag nätt och jämnt urstarka Jonas som står i elitledet men som knappt kört någon skierg. På skidor har jag givetvis inte en chans. Det visar återigen hur mycket tekniken gör.